"Min mamma försökte döda mig"

LIVSÖDET /Julie, 35. Hon kunde ha dött. Men Julie Gregory överlevde Münchhausen by proxy, en komplicerad form av barnmisshandel.
- Min mor är ett monster som förstör liv, säger Julie Gregory som nu skrivit en bok om sin barndom.

DETTA ÄR MÜNCHHAUSEN BY PROXY
Münchhausen by proxy (MBP) är en komplicerad form av barnmisshandel, ett syndrom som innebär att någon simulerar eller orsakar sjukdom hos ett barn för att få uppmärksamhet, sympati och kontroll över andra.

I 98 procent av fallen är förövarna mammor, offren deras egna barn.

Mamman hittar på en sjukdom eller skadar barnet för att om och om igen kunna söka vård och spela upp ett scenario med sig själv som den kämpande modern med det sjuka barnet i huvudrollen.

Många skyller barnets skada på en påhittad person.
Det händer att mamman även skadar sig själv för att styrka sin berättelse.
Ofta blir modern allt mer aggressiv med tiden.

MBP kan vara förödande då barnet riskeras att skadas dels av förövaren, dels genom felmedicinering och fel vård.
Därtill kommer det psykiska lidandet.

MBP kan ha dödlig utgång.
En studie av 117 fall visar att tio av barnen dött.

80 procent av förövarna har en bakgrund i hälso- och vårdrelaterade yrken.

80 procent har fått psykiatrisk vård/behandling.
60 procent har försökt ta livet av sig.
MBP klassas inte som sjukdom eller psykisk störning.
Det verkar som om förövarna ofta själva varit offer.
Det finns inga exakta siffror på hur vanligt syndromet är, men en beräkning tyder på 1200 nya fall årligen i USA.

MBP har fått sitt namn efter Karl von Münchhausen, en tysk baron och militär som levde på 1700-talet och som drog fantasifulla historier om sitt eget hälsotillstånd.
Uttrycket by proxy lades till på 1970-talet som en beteckning för dem som använder sig av en ställföreträdare för att få samma uppmärksamhet.

Det finns inga exakta siffror på hur många som drabbas varje år i Sverige.
Men om man jämför med andra länder så kan antalet fall ligga på mellan 40 och 50 per år.

Källor: FBI Report, www.
mbpeducate.
com, "Mamma sa att jag var sjuk?" (Bra böcker) av Julie Gregory

Fram till för ett år sedan

tyckte Julie Gregory mest synd om sin mor. Det gör hon inte längre. Hon kallar henne monster, kriminell och skulle inte tveka att sätta henne i fängelse om hon kunde. Julie Gregory är ett offer för Münchhausen by proxy, ett syndrom som innebär att mamman får kickar av att hitta på eller orsaka sjukdom hos sitt barn, allt för att få uppmärksamhet av medicinsk personal. Julie Gregory har blivit 35. Hon har tagit en examen i psykiatri, lever ett bra liv i USA och tjänar bra på sin första bok där hon berättar om sin uppväxt. Men både fysiska skador och själsliga ärr från barndomen finns där. Hon bär på vad hon kallar en försonande sorg. När Julie Gregory beskriver sin barndom ter den sig overklig eller kanske som en film där scenerna som fladdrar förbi är scener där två knäppisar till föräldrar bosätter sig i en husvagn vid vägs ände i en avkrok i Ohio för att deras barn inte ska bli kidnappade av svarta. Nästa scen: Föräldrarna placerar ut vapen överallt hemma för att kunna mota bort eventuella inkräktare. Sedan sätter sig pappan, en Vietnamveteran med diagnosen mild paranoid schizofreni stadigt i tv-fåtöljen med ena handen om något ätbart, den andra om underlivet, och hojtar till ungarna att de ska hämta läsk. Det händer att mamman springer genom den tillbyggda jättehusvagnen och ska ta livet av sig. Men mest kör hon sin dotter till sjukhus. Julie Gregorys mamma kunde inte jobba. Dottern var ju så sjuk, sa hon. Man visste ju aldrig när det skulle komma en feberattack eller ett migränanfall och man skulle bli tvungen att köra till akuten. - Jag märker att du börjar få ont i huvudet, sa mamman ibland och gav dottern en tablett. Då kom huvudvärken. Den skar genom huvudet.

Julie Gregory fick

under hela sin uppväxt höra att hon inte var frisk, att hon hade hjärtproblem, astma, allergier, migrän och lite av varje. Skolan informerades om dotterns klena hälsa och till slut var alla, även Julie själv, ofrivilliga medspelare i det drama där sjukdomar som egentligen inte existerade stod i centrum. Läkarbesöken var otaliga. Med åren tornade burkarna med mediciner upp sig till berg hemma i köket. Förutom betablockerare, penicillin och andra mediciner levde Julie mest på näringslösning, eftersom hennes mamma sa att dottern inte kunde äta mat på grund av allergier. Hon var mager som en sticka, matt och illamående av medicinerna. Julie Gregory kallar det medicinsk misshandel och övergrepp. Hennes första minne av att hon var utsatt var när hon var tre och denna gång var förövaren hennes mormor. Mormodern brukade avsiktligt krocka med bilen med det lilla barnbarnet bredvid, allt för att bli centralfigur i det drama som spelades upp vid olycksplatsen, allt för att få sympatier från tillskyndande oroliga som undrade hur det gick med den lilla flickan i passagerarsätet. - Min mamma var också utsatt som barn och fick vara med om hemska saker. Det knäckte henne. De skador hon fick gick inte att reparera, säger Julie när Magasinet når henne på telefon. Julies mamma körde gång på gång dottern till sjukhus med krämpor och sjukdomar som var helt påhittade. Mamman förmanade dottern att visa sig sjuk inför läkarbesöken. - Hon kunde dunka mitt huvud mot bilrutan på väg till sjukhuset och kräva att jag skulle spela sjuk. När vi kom dit slog hon om helt, blev mjuk och sa till personalen "Jag vet inte om jag gör rätt som tar hit henne". Då sa de "Självklart är det rätt" Och det var allt hon behövde, allt hon behövde få höra, berättar Julie. Väl hos doktorn gick modern med stor entusiasm in för samtal med vårdpersonalen och var aktiv i diskussionen om tänkbara behandlingar. Det var hennes belöning, hennes kickar. Dottern lärde sig att det var säkrast att spela med och genomgick bland annat tarmröntgen, näsoperation och inte minst en hjärtkateterisering där läkaren skar i hennes kropp och förde in trådar för att reda på vad det egentligen var för fel med Julies hjärta. Denna gång protesterade Julie där hon låg på sjukhusbritsen. Hon skrek att allt är ett påhitt, att hon inte är sjuk, att mamman fantiserat ihop allt.

Men ingen trodde henne.

När läkaren inte hittade något fel och säger att det inte blir någon stor hjärtoperation blir mamman rasande och kontaktar en ny läkare. I tonåren gör Julie ett försök att bryta sig loss. Men mammans makt över henne är för stor, deras förhållande nästan symbiotiskt. - De här kvinnorna vill inte att barnen utvecklas till självständiga varelser. De tillåter inte att barnen bryter sig loss känslomässigt. När jag var 20 hade jag ingen som helst kunskap om hur jag skulle göra för att bli självständig. Sätt en människa i en låda och den växer inte, som Julie uttrycker saken för att förklara moderns makt över henne.

Så småningom skiljs föräldrarna

, familjen splittras. För Julie innebär vägen mot läkning en lång och mestadels ensam vandring. Men helt fri från sin mor är hon inte. Hon bestämmer sig för att besöka mamman och ser till sin förskräckelse två fosterbarn, elva och fyra år, i hemmet. Hon ser till samma förskräckelse att mönstret upprepas, att fosterbarnen är lika utsatta som hon själv varit, berättar hon. - Jag skrev inte boken för att tjäna pengar utan för att rädda de här två barnen. Jag tjänade pengar, men lyckades inte rädda barnen. Då fick jag en allvarlig depression. Här sitter jag, 35 år gammal, med bevis för att de här barnen är utsatta och blir inte trodd. - Som barn förstod jag inte hur illa det var. Jag bara överlevde. Nu när jag är 35 förstår jag hur illa det är, men kan inget göra. Det är värre. I vuxen ålder har Julie försökt konfrontera mamman, försökt få henne att förstå vad hon gjort. Allt hon mött är en vägg av förnekelse. Det når inte fram. - Hon har hela tiden sagt att hon inte gjort något. I hennes hjärna finns det rationella förklaringar till allt. Hon har kontakt med sin pappa, satt nyligen vid hans sida och tog hans hand när han råkat ut för en olycka. Känner hon ingen bitterhet mot pappan som inte ingrep mot övergreppen? - Jag förlåter inte min pappa, men jag kan förstå hur det kunde hända. Min far är psykiskt sjuk och min mor hade stor makt över honom. Det är ofta så i de här fallen att kvinnan är extremt dominant och mannen är passiv och hon manipulerade honom.

Det enda positiva

som hennes barndom fört med sig är att hon kan berätta om den. Hon har kunskap hon vill förmedla och hon vill hjälpa andra. Det är kampen för att få bort mammans fosterbarn som hon ägnar stora delar av sitt liv åt. Men hon stångar pannan blodig mot myndighetsväggar. Byrån som förmedlar fosterbarnen har inte tagit uppgifterna till sig. - Det är en fråga om ignorans och ekonomi, säger hon. - Men jag hoppas jag kan hjälpa dem. Jag älskar de där ungarna och ägnar mitt liv åt att få ut dem. Vid sidan av det arbetet har Julie ett bra liv, säger hon. Hon lever ensam, utan egna barn, med sina husdjur i ett vackert hus, har fler planer på böcker, tjänar pengar, har vänner. Men? - Jag har ett underbart liv, men jag tror att människor som levt i en värld av övergrepp och våld känner sig vid sidan av den stora massan. Jag lever med en sorg. Något har skurits ut ur mig. Något har förstörts inom mig. Jag har ingen familj. Och jag har ett förstört immunförsvar. Jag har fått leva lite baklänges. Jag menar, vem kan förstå hur det varit att växa upp med en mamma som begår ständiga övergrepp?

Vill du veta mer om Julie och MBP?

Läs på www.juliegregory.com eller boken "Mamma sa att jag var sjuk" (Bra böcker)

Tipsa oss om ditt livsöde!

Livsödet heter Magasinets nya avdelning

Den är till för er läsare. Från och med nu ska ni kunna höra av er till oss och berätta om eller skriva själva om era liv. Livet är inte alltid rättvist. Är du en av dem som mött svåra motgångar, upplevt traumatiska händelser, men trots detta lyckats resa dig och gå vidare? Hör av dig till oss med din historia.