Ungdomsböcker: Homo och skola

I den amerikanska gaykidslitteraturen skapas identitet.
Johan Hilton har läst böcker som kommer ut här och där.

Komma ut-romanen är en av tonårslitteraturens mest slätstrukna genrer. Sedan Inger Edelfeldt 1977 mer eller mindre introducerade den på svenska med debuten Duktig pojke har bibliotekshyllorna varit fullproppade av epigoner. Spela roll av Hans Olsson. I väntan på liv av Marika Kolterjahn. Du och jag, Marie Curie av Annika Ruth Persson. Till exempel. Liksom de flesta andra instrumentella genrer följer komma ut-romanen ett standardmönster. Tonåringen upptäcker sin homosexualitet, plågas av skuldkänslor, kärar ned sig, förlorar oskulden och redovisar i slutet sin läggning för chockade familjemedlemmar och vänner. För den väl integrerade homo-, bi- eller transsexuella tonåringen som längtar efter andra berättelser har det funnits få svenska litterära alternativ att tillgå. Spontant kan jag bara påminna mig två: Drakvinter av Elvira Birgitta Holm och Håkan Lindquists Dröm att leva. På andra sidan Atlanten är det naturligtvis helt annorlunda. De senaste fem åren har marknaden formligen svämmat över av subversiva pk-romaner för gaykids. Gemensamt för dem alla är att tematiken snarare kretsar kring integration och identitetsskapande än psykologi. The Misfits av James Howe utgör ett bra exempel. På en skola i småstaden, New York, gör fem outsiders revolt. De är trötta på att bli kallade öknamn och startar inför skolvalet ett No names-parti. En av de drivande karaktärerna heter Joe, är blott tolv och har varit öppet homosexuell sedan flera år tillbaka. Genom att placera Joe i prepuberteten avdramatiserar Howe radikalt och effektivt det missförstånd som, av kristen höger, brukar kallas homosexuell livsstil och som accentuerar den sexuella utlevelsen snarare än den personliga. För Joes relation till skolkamraten Colin är naturligtvis mindre sexuell än emotionell. Visst hör de ihop, men sexandet får vänta, till förmån för oskyldiga pubbepussar på skolgården. Annat är det i Mark A Roeders Someone is killing the gay boys in Verona, en slags kombination av spökhistoria och deckare. Öppet homosexuelle 16-åringen Sean söker, med hjälp av ett par bögspöken, sin bäste vän Martys mördare och under jakten slits han mellan sina begär. Ska han välja Kyle som han egentligen kanske bara vill ha sex med, eller Nick som han är kär i men inte särskilt attraherad av? Trots att Roeders roman på det hela taget är rätt fattig omformulerar den HBT-karaktärens vanligtvis så oskyldiga inställning till sängkammaraktiviteter. Aldrig har en icke-heteronormativ karaktär i en ungdomsbok flåsat så stolt över Abercrombie and Fitch-slimmade kroppar och jeansskrev. Till och med spökena hånglar upp varandra. Finast, tillika mest mångfacetterad, av dem alla är dock David Levithans Boy meets boy, som vädjar efter en svensk översättning. I en liten stad, där nätverket för stolta föräldrar till homosexuella barn är större än Hem och skola, tampas tonåringarna Paul, Joni och Tony samt transan och fotbollsspelaren Infinite Darlene med sina kärleksbekymmer. Levithans bok är lika delar en solskenshistoria som en grundkurs i queer och antar i all sin faiblesse för gender bender och kärlekskaruseller nära nog Shakespearska proportioner. För i Boy meets boy är förortssamhället tecknat med utopistiskt, glatt queera, penseldrag. Eller utopistiska, förresten. Kanske är Levithans roman den mest realistiska av dem alla. Med skillnaden att karaktärerna vågar leva ut sina innersta önskningar och därmed skapar ett bättre samhälle, med ljusårs avstånd till Bushs vision om den kristna nationen.