Här ska skåpet stå

Koreografer har i alla tider velat skapa dans i historiska miljöer. Det kan bli hur pretentiöst som helst, särskilt när idén är lite flummig och typ går ut på att känna in vibbar.
Därför blir Anna Wennerbecks dans på hällristningar ett skönt statement: så här gör man scenkonst i det fria. Wennerbeck har något att berätta, hon har en tydlig anknytning till klipporna hon står på, och hon släpper ifrån sig riktigt bra dans.
Att rekonstruera historisk dans eller tolka svunna tider genom rörelse är inte heller lätt. Det kan bli hur fel som helst. Hur vet vi till exempel att egyptierna dansade i profil, bara för att de avbildade sig själva från sidan för tusentals år sedan? Deras bildteknik lär snarare ha varit praktisk och symbolisk än exakt avbildande.
Anna Wennerbeck gör inte anspråk på att återge dans som den såg ut på bronsåldern. Däremot tolkar hon under långa partier runorna utifrån deras form. Hon tar fasta på trubbigheten genom skarpt vinklade armar och ben och händer som klyver luften. De statiska partierna, då hennes urstarka gestalt fryser en kraftfull pose, blir till tredimensionella ristningar.

Andra avsnitt är eteriskt flödande med utgångspunkt i gamla myter om forntida gudar och symboler. Helheten är väl doserad i snygga sekvenser.
Och så var det detta med den gränsöverskridande scenkonsten. Det kan bli hur tillkämpat som helst när folk typ ska streetdansa till gladjazz. Anna Wennerbeck tar in arkeologen Henrik Hallgren som berättare för att ge en berättande dimension till föreställningen. Vill man så kan man lika gärna se dansarens närvaro som illustration till berättelsen.

Musikern Anders Hagberg finner också en logisk plats, och förhöjer föreställningen genom rudimentära, stämningsfulla toner från forntida instrument.
"Spår av ristningar" spelas tre gånger till i veckan - i morgon gästas Munkedal, på onsdag Jätteberget i Alvhem, och på lördag i Pilane på Tjörn. Missa inte!

Av Liv Landell
liv.landell@gt.se