Paddan är kultur!

Numera är det inte bara byggnader som kan bli K-märkta! En liknande uppmärksamhet vederfars sedan några år även havets hus – fartyg, skepp och båtar.
Statens maritima museer har sen 2001 fördelat utmärkelsen till ett 75-tal flytetyg, efter att deras ägare anmält intresse. För olikt fallet med byggnader är k-märkningen av fartyg inte förknippad med någon form av lagligt tvång. Den är i stället ett slags kvalitetsstämpel, som ger ägarna en form av bekräftelse på att deras fartyg har intressanta kvaliteter, och är en del av det maritima kulturarvet. Och det fordras alltså, att ägaren hör av sig för att få sitt fartyg bedömt.
Om hur detta går till kan man läsa i Sjöhistorisk årsbok 2006-2007, som bär undertiteln ”K-märkta fartyg, flytande klenoder”. Där finns berättelser om några av alla de entusiaster som runtom i landet arbetar mer eller mindre ideellt för att hålla gamla fartyg och båtar i körbart skick, och redogörelser för vad som gör att ett fartyg kan få k-märkning. Och så finns en illustrerad lista över 74 fartyg som k-märkts genom åren.
Av den framgår, att det där med att kalla dem ”havets hus” kanske inte var så välbetänkt. Här finns nämligen många flytetyg som aldrig känt saltstänk mot stäven, utan enbart seglat på sjöar, älvar och än mindre vattendrag. Här finns fartyg som aldrig lämnat till exempel Vättern, Göta kanal eller ens Göteborgs kanaler. De senare representeras av Paddan nummer 4.

Hon är den sista träpaddan i Göteborgs sightseeingflotta, byggd 1947 i Sjötorp, men fortfarande i aktiv tjänst, 60 år gammal.
Förutom Paddan 4 finns ytterligare tio fartyg med Göteborg som hemmahamn på k-listan, och av dessa har en ägnats ett särskilt kapitel i boken om k-märkta fartyg: s/s Bohuslän.
Det är Eva Hult, museilektor och arkivarie vid Sjöhistoriska museet i Stockholm som skrivit om västkustens sista passagerarångare. Hon berättar inte bara historien om hur ångaren räddades från upphuggning 1965 av Sällskapets Ångbåten som nu driver fartyget, utan också att s/s Bohuslän är att av cirka 1300 så kallade arbetslivsmuseer i landet, som berättar om teknik- och industrihistoria ur ett lokalt perspektiv, och som till allra största delen drivs av ideella krafter.
Johan Laurén skriver i ett fängslande kapitel om ”Vätterns fånge”, den gamla ångaren ”Motala Express”, byggd 1895, som för att bli Vättern trogen medvetet byggdes för stor för att kunna ”rymma” till havs genom Göta kanal.

Det är en bok om gamla fartyg, skeppsarkitektur, sjöhistoria och – teknik. Men det är också en bok med ett antal stillsamma artiklar om  människor, entusiasm, drömmar och – kunnande, om människor som lägger massor av tid och pengar på att vårda, rusta, reparera och segla skutorna.
”Bevara genom att bruka” är en tes som återkommer i flera kapitel. Idén att ett gammalt fartyg bäst bevaras genom att det används, tycks driva flertalet entusiaster.
- Om man inte skulle använda skutan, utan bara låta henne ligga som museifartyg, skulle hon inte hålla länge, säger till exempel Kerstin Bergström i Gamleby, som tillsammans med maken Egil och sönerna driver de två segelskutorna Linnéa och Vega.
Håller man ett fartyg i passagerartrafik måste det besiktigas regelbundet för att få behålla tillståndet, och därmed tvingas ägaren hålla efter förfallet på ett annat sätt än om båten vore ständigt förtöjd.

Bokens bilder som tagits av en rad olika fotografer koncentrerar sig till stor del på detaljer. Vackra, såväl motivmässigt som ljus- och färgmässigt, men det känns som alltför få fartyg visas i ”helfigur” – förutom i katalogdelen, men där är bilderna av frimärksstorlek. Ett par av de båtar som trots allt framträder i sin helhet är till all lycka Paddan 4 och s/s Bohuslän! Se och njut!

Bo E Björkström
kulturen@gt.se