Sanna Lundell: Jag vill inte höra om skräckförlossningar
Jag väntar mitt tredje barn. Det betyder förvisso att jag i augusti om allt går bra kommer att ha 1,09 barn fler än den genomsnittliga svenska kvinnan. Det betyder kanske att jag borde vara mer luttrad än förstagångsföderskan. Kanske att jag borde vara mer erfaren, lite modigare, tuffare, mindre orolig och ha en mer avspänd, mindre skrockbetonad inställning till barnafödandet.
Det kanske också är förklaringen till att så många kvinnor runt mig plötsligt känner sig manade att delge mig sina allra blodigaste förlossningsanekdoter. Att de inte längre håller inne med sina tredygnsvärkar, spruckna moderkakor, söndertrasade vaginor, plommonstora hemorrojder, förlossningspsykoser, avgrundssmärtor och spinae-spyor. Att min växande mage under denna tredje graviditet har blivit en symbol som lockar fram de sorgligaste av sorgliga berättelser om dödfödda barn, små små vita kistor, fotavtryck, en aldrig sinande sorg och den där fasansfulla tomheten som aldrig någonsin kan fyllas. Om grava CP-skador, medfödda hjärtfel, autism och tarmar som ligger utanpå bebisens kropp. Jättebarnet på sex kilo, för starka magmuskler som inte klarar av att föda, epiduralen som aldrig kom, ungen som fastnade vid kanten och mördarbacillen i kejsarsnittet. You name it, I've heard them all.
Jag vet inte hur många sådana här hardcore-direkt-från-det-sorgliga-sköra-livet-storys som jag fått berättade för mig senaste månaden, men alldeles för många för att jag ska kunna hålla mig cool. Alldeles för många för att jag inte ska gå in på folkhälsoinstitutets hemsida och scrolla förlossningsstatisktik som besatt, oroa mig på nätterna, leta efter skrockfulla tecken på att något kommer att gå fel, undvika A-brunnar, ambulanser, likbilar och svarta katter.
Annat var det när jag 21 år gammal väntade mitt första barn. Då fick jag i stället böcker med titlar som "Föd utan smärta", jag fick höra om hur naturligt barnafödande var, att kvinnokroppen var skapt till att krysta fram trekilosklumpar. Om hur smidigt, snabbt och smärtfritt det skulle gå, och att vi i Sverige har den absolut främsta förlossningsvården i världen. Man ville att jag skulle få en fin och skimrande bild av barnafödandet, att jag under graviditeten skulle fortsätta vandra i illusionen om det ljuva bebislivet. Till och med barnmorskan på MVC höll snattran om de flesta mörkermolnen som kan tänkas dyka upp på den gravida kvinnans himmel och lät mig få tro att allt skulle gå som en dans.
Den tiden är som sagt förbi. När folk får höra att det här är tredje barnet så stängs liksom censuren av. Plötsligt är det fritt fram för ond bråd död, och jag förväntas vara mogen och luttrad nog att kunna hantera det. Till vilken nytta kan man fråga sig.
För inte fan blir man mindre orolig bara för att man väntar sin trea, snarare tvärtom. Jag har fått två friska, fina barn så det vore väl just typiskt om det skulle gå åt skogen den här gången. Det vore väl helt enligt den svenska skrockens logik att jag, alternativt barnet, kommer att råka ut för något, det kan ju liksom inte få gå så bra. Dessutom vet man ju av erfarenhet vilken prövning föräldraskapet i sig innebär och oron handlar inte om att alla barn oavsett handikapp är lika värda, lika önskade och älskade, det är en självklarhet, oron handlar ju om huruvida jag kommer att klara av att skapa de förutsättningar som krävs för att ett eventuellt sjukt barn ska få ett bra liv. Är jag god nog, stark nog, frisk nog?
Men det värsta är att den här oron är helt onödig, den leder ingen vart, och ger, som jag ser det, absolut ingenting. Den bara förpestar, förmörkar och höjer pulsen en aning. Den ger inga vinster, ingen av oss föder bättre med oro i kroppen. Ingen av oss hanterar föräldraskapet bättre heller för den delen.
Så snälla ni, låt oss, alla gravida oavsett tidigare barnafödslar, få en lugn och orosbefriad graviditet. Fråga om vi vill höra, i stället för att bara förutsätta att vi vill dela groteska berättelser, sorgliga minnen, sömnlösa nätter, tårar och all er smärta. Vi vet ju alla att det inte alltid går som smort, men det kan vi diskutera sen när ungen är ute. Det kan vi ta tag i sen när sprickorna har läkt, chocken har lagt sig och barnet ligger där och snusar. Då kan vi dela storys. Gör oss en tjänst, använd oss inte som ställföreträdande terapeuter just nu när vi i stället behöver uppmuntran, positiv statistik, och precis lika mycket stöd som vid den första stundande förlossningen. Låt oss boa i lugn och ro.
Sanna Lundell är frilansjournalist och lever tillsammans med skådespelaren Mikael Persbrandt. Hon bloggar på mama.nu/blogg/sannas-blogg/
Upp
Gå till förstasidan