Frida Boisen: Följd drömmen och bli din egen

Ett par minuter senare har Tilda lyckats krångla på sig dem. Hon strålar av stolthet och Riverdance-stompar runt på stället så att flätorna hoppar.
Alla har vi varit där. Känt den där enorma stoltheten över att faktiskt klara sig själv – vara stark och självständig.
Vi är bra på att hylla ungar när de tar sina första steg. I början. Men när det svenska utbildningssystemet tar över blir det si och så med kan själv-hyllandet. I en tid när företagen flyr från vårt land fortsätter vi att vara urdåliga på att odla en positiv företagsanda i skolan. Under mina nio år på grundskolan fick jag inte en timma med mig av företags-lära. Vi snuddade inte ens vid tanken att business är något man kan leva på. Att våga själv – vare sig det är som mekaniker, designer eller journalist.

Jag tycker det är oerhört sorgligt. Att svenska skolan lägger år på att lära oss rabbla floderna i Halland och ordklasser, men inte kan ge oss en grundkurs i hur man kan välja att försörja sig som vuxen. Visst, vi fick lära oss att det fanns något som hette försäkringskassan, a-kassan och föräldraledighet. Men ingenting om hur man kan bygga sin egen lycka, sin egen tanke. I tystnaden växer istället myten om företagaren som skurk.
För med ett antal år som egen företagare bakom mig kan jag säga – vi står inte högt på statusskalan. När jag för en sex år sedan upp min fina fasta anställning från en stor, fin morgontidning för att istället frilansa sa de flesta:
– Spännande! och jag såg hur de tänkte ”Är hon inte klok? Stackars sate!” och hur de skräckslaget fick bråttom iväg.
För de flesta ser egna företagare som skumma figurer i marginalen. Halvsvarta hantverkare, skattefifflare, bedragare.
Det är skandal. Att vi är så oupplysta. Att vi lyckats så dåligt med att berätta för våra barn att det där med ”kan själv”, att ha en egen idé och kunna leva på den – är något av det finaste man kan göra. Något som ger enorm tillfredsställelse, även som vuxen.
Istället frodas den falska tryggheten som vi är så bekväma med: En fast anställning och lyckan är gjord.

Självklart kan man trivas, utvecklas och ha det fantastiskt som anställd. Men jag har mött alldeles för många som hasar omkring i sandaler, flockas runt kaffeapparaterna som gamar och gnäller, gnäller och gnäller. Vilka drömmar trampas varje dag ned och dör i de där sandalerna fyllda med bitterhet och rädsla? Det kan ju vara så oerhört mycket bra, vackert och alldeles fantastiskt. Varför kan vi inte bara bli lite bättre på att våga?
Jag glömmer aldrig ögonblicket en sommardag för sju år sedan när mitt öga föll på de vågiga sömmarna på jeansfickorna hos en reporterkollega i Göteborg.
– Snygga jeans. Jag älskar mönstret på fickorna! Vad är det för märke? Var kan jag köpa dem? sa jag och kunde inte slita blicken.
– Det är faktiskt brorsan och hans tjej som gör dem. De finns inte riktigt att köpa än. Nudie, heter de, sa Daniel.

Det var då. I dag, sex år senare har hans brorsa, Joakim Levin och Joakims fru, designern Maria Erixon, sålt två miljoner Nudie-jeans över hela världen. Och det går inte en dag utan att jag ser en Nudie-rumpa eller flera på lunchen, på jobbet, på gatan.
Varje gång blir jag lika glad. Och stolt. För varje gång blir jag påmind om att det går. Att det finns duktiga, modiga människor mitt
ibland oss, överallt. Som bär på grymma idéer. Som vågar satsa. I Maria Erixons fall handlade om att våga säga upp sig från jeansjätte Lee och satsa på en alldeles egen linje.