Tobias Berggren / Intifada

TOBIAS BERGGREN | Intifada | Albert Bonniers Förlag

Ibland blottar denna bok skamlöst hur interna och slutna poesins sociala sammanhang kan vara. Uppburna diktarkompisar i samtiden besjunger varandra, allt annat reduceras till kuliss.
Jag läser om "liket på tidningsbilden; / skolväskan på ryggen / smörgåsen i handen” och om hur Tobias Berggren och andra poeter gör författarresor tillsammans till lidande delar av världen där det ligger barnlik och människoskit på gatorna. Och? Ska jag applådera? Göra vågen? Nej. Jag gör inte vågen.
En helt annan aspekt av Intifada stämmer tvärtom med Tobias Berggrens nästan helt anonymiserade författarpresentation på förlagets hemsida. Ur den aspekten blir poetens varumärke, karriär och kompisar oviktiga och dikten blir DIN plats, du som läser. Du går in och där inne bestämmer ingen. Du är fri. Du kan röra dig länge eller bara stanna eller gå ut och återvända hur många gånger som helst.
När författaren tappar namnet och hans nätverk försvinner ur bild får dikten i detta fall ske i ljusspel och tanke och värld och över tid, och det är grymt och/eller vackert. Låter det dessutom gammaldags? Tidlöst? 1900-tal? Klassisk modernism? Ja, det är allt detta och vad mera?
Ska jag citera? ”Liket på tidningsbilden; / skolväskan på ryggen / smörgåsen i handen”. Ska jag berätta vad boken handlar om? Den här boken handlar om barnet och döden. I en värld utan nåd finns kropp, flykt, moln av ord, sol, i ”en hjärna knappast större än en knuten hand… ”.
Och sedan, pang, vill jag tillägga, är ditt barn en gammal människa och du är död och tiden glömmer ditt namn. Det fina med tiden är att den glömmer ditt namn. Det jobbiga med Intifada är alla namn som ska synas och inte glömmas.