Nyktert om droger

I idrotten är den förbjuden. Ändå har idrottare uppnått oslagbara världsrekord med hjälp av den.
Jag menar förstås drogen.
Men dopar sig författare och filosofer? I senaste numret av tidskriften Glänta frikopplar man en betydande debatt om drogernas funktion i konst och tänkande från sensationsjournalistikens träskmarker. Och det är välkommet. Just för att man har lagt debatten på en sådan seriös och hög nivå.
För nog finns det inslag i tidskriften som kan feltolkas och bli till smaskiga löpsedlar. Exempelvis när några av våra mest kända författare öppenhjärtigt berättar om sitt förhållande till droger för Carl-Michael Edenborg i intervjuessän ”Drogerna och skrivandet”. Intervjun fungerar lite som en introduktion till tidningens tyngre filosofiska texter, till exempel ”Narkofenomenologi” eller ”Kosmetisk neurologi”.
 I dag är inte outsidern den som testar droger, i dag är outsidern den som inte testar droger. Och denna sociala omständighet belyser exempelvis Edenborg med sin intervju. Hur rimmar detta med outsiderromantiken inom litteraturen? Kommer nu outsideridealet att bli Gunde Svan i stället för den självdestruktive Paul Andersson?
Något radikalt har alltså hänt i samhället de senaste tio åren som tvingar oss att inte bara sakligt omvärdera våra fördomar om den knarkande trashanken på parkbänken, utan också fundera på vad som egentligen är droger. Kaffe betraktas ju i vissa idrottstävlingar som dopning. Medan författare kan supa sig packade, knapra koffeintabletter och röka sig höga på nikotin på arbetstid. Är inte detta intag ett slags dopning som både kan vara konstruktivt och destruktivt? För att inte nämna alla de författare och filosofer som faktiskt har tagit tyngre droger som exempelvis Jean-Paul Sartre och Friedrich Nietzsche.
Undrar just hur litteratur- och filosofihistorien skulle se ut om man hade tvingat alla skalder till urinprov. Nog är det många Nobelpris som Akademien skulle få hämta tillbaka.

Tom Malmquist
kulturen@expressen.se