Ida Thulin: Stäng butiken

Visst finns det lyckliga horor. Det finns säkert någon som säljer sex ett helt liv och aldrig far illa av det. Men de flesta som säljer sex mår, eller kommer att må, väldigt dåligt av att göra det.
Diskussionen om Rosenlunds-
gatans stängning är närmast identisk med diskussionen om sexköpslagen för tio år sedan. Det finns inslag av moralism, det finns radikala feministiska inslag, det bultar och närmast exploderar av ideologi. Kroppen och sexualiteten är politiskt sprängstoff. Därför kan det vara nyttigt att försöka se praktiskt på prostitutionsfrågan.
Egentligen handlar det ju bara om ideologi för dem av oss som har råd att, på medelklassens vis, sitta och teoretisera kring sexualiteten och säljandet, över ett glas rödvin eller en krämig cappuccino på ett kafé.

Om vi gör prostitutionen till någonting strikt ideologiskt – då är det ganska rimligt att "alla får bestämma själva över sin kropp".
Problemet är ju bara att det inte går att befria prostitutionen från dess verklighet, att det inte går att plocka bort kvinnokroppen från försäljningen av den.
Marknadsekonomi är ett system där politiker håller fingrarna borta. På en fri marknad sätter samspelet mellan aktörerna priserna. Det kallas tillgång och efterfrågan. Få säljare och många köpare ger ett högre pris. Men det är också så att många köpare på sikt ger fler säljare. Om många vill ha mobiltelefoner kommer många att sälja mobiltelefoner.
Om människor vill köpa microvärmd pasta i pappkartong klockan tre på natten kommer det finnas affärer som säljer det.
På samma sätt är det med prostitutionen. I ett samhälle med många köpare kommer antalet säljare att öka.

Det finns de som säger att gatan är fel plats att börja om man vill minska sexköpandet. De säger att gatuprostituerade står längst ned i hierarkin, att de är tunga missbrukare och att nyrekryteringen sker på annat håll. Men det är inte helt sant.
Det finns tonårsflickor som börjat sin bana som sexsäljare med att åka till Rosenlund, eftersom de vet var det ligger, eftersom de ville försöka få pengar för sex.
Vilka flickor tror du det är som åker dit? Hur tror du de mår?
Det är knappast den trygga medelklassen. På samma sätt som Öst- och Centraleuropas alla Lilja söker vissa Göteborgsflickor vägen ut i säljandet av sin egen kropp. Men få av dem finner den vägen.
Kanske är några av dem lyckliga. Men merparten är det inte. Och visst vore det trevligt att kunna säga att alla självklart ska få bestämma över sin kropp. Problemet är ju bara att vi inte är konsekventa.
Vi vill låta den lyckliga horan bestämma över sin kropp, men inte den självdestruktiva tonårsflickan. Frågan är: vem väljer vi när det är prioriteringsdags? För vem är lag och samhälle viktigast?
Och varför är Rosenlund utsatt på så många vägskyltar? Vill vi göra det lätt eller svårt att köpa sex? Minns marknadsekonomin: med många köpare kommer vi få fler säljare.

Det är hög tid för en bred politisk överenskommelse i Göteborg. Det är hög tid att stänga Rosenlund. Tonårsflickor på Rosenlund är inte akademisk diskussion.
De är inte ideologi och feminism över en krämig cappuccino på ett ombonat kafé. De är utanförskap och destruktivitet och ibland till och med halvvägs till helvetet. Vad säger våra politiker?

Av Ida Thulin
ida.thulin@gt.se