Jimmy Fredriksson: Bara idrotten?

Den alternativa OS-facklan var på besök i Göteborg i går under några timmar och nu är den i Stockholm och så här ska den fortsätta tills den varit i hundra städer i 35 länder.
Facklans budskap är enkelt och klart: Bojkotta OS i Kina.
Protesterna är välgrundade:
Kina är ärligt talat ett riktigt skitland när det gäller mänskliga rättigheter.
Landet styrs av ett parti, kommunistpartiet, fria val saknas, fackföreningar är förbjudna och yttrandefrihet, pressfrihet, organisationsfrihet och religionsfrihet saknas.
Internet är övervakat och censurerat. Kina avrättar 25 000 dödsdömda varje år. Falun Gonganhängare förföljs och mördas.
Uppräkningen kan fortsätta i det oändliga och ingen kommer att säga emot – eftersom det alla vill veta är:

Vad man ska göra åt det?
Alltså: Hur ska omvärlden kunna få Kina att bli demokratiskt?
Organisationerna bakom gårdagens protestaktion i Göteborg tycker att en bojkott mot OS är ett bra sätt.
Det är inte säkert att de har rätt.
Två saker:
När tiotusentals journalister reser in i landet och följs av miljontals OS-besökare och miljarder tv-tittare betyder det att Kina får en närkontakt med omvärlden som varken kan censureras eller styras upp.
Och är det något vi vet: Bojkotter hjälper inte mot diktaturer – bojkotter stärker odemokratiska regimer.
Det är det ena. Det andra är mer en fråga: Varför är det bara idrotten som ska offras på de politiska altarna på jorden?
Det var som under fotbolls-VM i Tyskland förra året när det höjdes röster om bojkott för att protestera mot prostitutionen, och svenska fotbollsspelare uppmanades att demonstrera i töntiga tröjor.
Samma sak när det gäller OS i Kina: De svenska idrottskvinnorna eller -männen uppmanas att bära ett vitt sidenband runt handlederna för att protestera mot alla offer för den brutala kinesiska diktaturen.

Bakom det sistnämnda står den normalt sett kloka folkpartisten Birgitta Ohlsson, men hur klokt är det att kräva att den svenska idrottstruppen ska göra det som hennes egen omgivning inte klarar av.
Lars Leijonborg var i Kina och kom tillbaka blankögd av beundran.
Han bar inget sidenband runt handleden.
Det gör heller inte alla svenska direktörer och finansmän gör affärer med världens störst växande ekonomi.
Volvochefen, SKF-chefen, Ericssonchefen och en oändlig ström näringslivsfolk slipper bekymra sig om bojkotter och sidenband, ingen kräver att de ska protestera, bara göra affärer och blunda hyfsat snyggt.
Det är heller ingen som tror att den gamla fackföreningsmannen Göran Johansson skäller ut sina kinesiska värdar för att det inte tillåter fria fack.

För några veckor sedan slog regeringen i höstbudgeten fast att 70 miljoner ska användas till världsutställningen i Shanghai 2010, två år efter OS. Det svenska näringslivet kommer att ställa upp med lika mycket.
Ingen är väl så naiv att den tror att Sveriges utställning kommer att handla om demokratiska rättigheter.
Varför ska svenska kanotister, friidrottare och ryttare demonstrera när näringslivets företrädare och politikerna inte gör det?
Protestfacklan mot OS lyser med stark kraft eftersom alla vet att entusiasterna bakom den har helt rätt.
Men om Kina inte fått OS hade facklan aldrig funnits.
Det kan också vara värt att begrunda.

Av Jimmy Fredriksson
jimmy.fredriksson@gt.se