Dracula var hälsad

Dracula, var hälsad!

Jag har nu passerat en magisk gräns – 2500 kilometer. Så långt har jag inte cyklat förut. Cyklandet har fört mig genom Polens slättmarker, genom ett bergigt Slovakien, ett jordbruksfyllt Ungern och ett magiskt Rumänien. Det rumänska landskapet är något unikt – kulligt, bergigt, fantastiska vyer över berg som får en att tänka på ingången I ett mörkt Mordor från Ringarnas Herre, genom zigenarsamhällen som mest påminner om medeltida slumområden, genom moderna storstäder och gamla anglosaxiska småbyar.

Sitter nu på ett café I Brasov, själva navet i Transsylvanien, Draculas hemområde, en brusande, levande stad inringad av en flera kilometer lång mur, fylld av medeltida gotiska kyrkor, anglosaxiska köpmannahem, souvenirbutiker med Dracula-kepsar, mobiltelefonbutiker och internetcaféer, unga trendy businessmän och diviga unga kvinnor I Pradasolglasögon med åtsittande toppar och högklackade skor mixat med äldre herremän med vinterjackor, 3 cm tjocka glasögon, hatt och träkäpp.

Att resa solo

Jeff har fått en inflammation i högerarmen och har fått cykelförbud i några dagar, så den sista veckan har jag rest på egen hand. Det är många tankar som flyger genom huvuet när jag sätter mig på sadeln på egen hand för första gången. Aspekterna av att resa ensam är många – känslor och erfarenheter blir starkare, båda positiva och negativa. Rädslorna blir större, ilskan och tröttheten likaså – men känslan av att lyckas, att klara sig helt på egen hand kompenserar delvis. Ska möta Jeff i Bukarest och ser fram emot att få resa tillsammans igen, men jag har lärt mig mycket om vad jag är kapabel till att genomföra.

Räkna får tills jag somnar får en ny mening

Vid den rumänska gränser var första gången vi behövde visa våra pass. Har funderat på varför – Rumänien är ju ett land i EU, och det borde inte vara nödvändigt. Inte för att det var ett stort problem – snarare tväremot. Vi möttes av leende gränskontrollanter, som efter mycket nyfiket frågande med glädje lät andra bilar som skulle passera vänta medan de gick för att ta kort av oss mellan gränsstationen Ungern – Rumänien.

Hittade en mysig, isolerad dunge inte så långt från gränsen, 150 meter där vi slog läger för kvällen. Som vanligt, när vi tältar, blir det tidig sänggång – det är begränsat vad man kan göra i mörker. Jeff har tagit fram sin hängmatta, som han sover i, medan jag kryper in i tältet. Klockan 22.00 vaknar jag av ett vansinningt oväsen. Får som bräker, hundar som skäller, gapande människor, inte långt från vårt läger. Antar att de snart passerar längs med huvudvägen, men ljudet kommer närmare...och närmare. Börjar känna rädslans adrenalin pumpa i blodet. Klär på mig i all hast och kastar mig ut av tältet för att ta reda på vad Jeff gör – just nu känns människorna obehagligt nära, men väl vid Jeffs hängmatta finner jag honom sovande. Väcker Jeff och skrämmer livet ur honom. Nu ser vi lyktor överallt, och hundarna skäller rätt runt hörnet. Famlande hittar Jeff sin pannlampa, och i ögonblicket han tänder denna, ser vi 100 får som passerar – rätt under hans hängmatta! De skrikande människorna visade sig vara fåraherdar, som blev minst lika rädda av att hitta två främlingar mitt på deras passage. Det tog lång tid att somna efteråt, men att räkna får tills jag somnar fick plötsligt en helt, ny, mycket mera bokstavlig mening.

Ortodox påsk och nya vänner

Denna helgen har det varit påsk i Rumänien, detta ortodoxa land. Påsk i Rumänien betyder i praktiken att de äldre och de yngsta tillbringar två dagar i kyrkan, medan resten av befolkningen passar på att dricka sig berusade från morgon till kväll. Under dessa dagar tillbringade jag tiden med att cykla ensam på små grusvägar genom Transsylvanien och njuta av landskapet, samtidigt som jag försöker att låta bli att bli biten av någon av de många löshundar, fårhundar och vakthundar som finns längs med vägen. Så långt har jag räknat 14 hundar som har varit av en storlek som gjort att jag satt nytt personligt fartsrekord I “cyklande med full packning på stenvägar”. De säger att hundar som skäller inte biter – men jag vet inte vad jag skall tro om det, jag – och jag föredrar att inte veta.

Just efter en sådan fartsfylld upplevelse rullar jag in i ett litet samhälle med 200 invånare mitt i ingenmansland, och inser att jag har fått punktering. Fint, precis vad jag behövde just nu. Kliver av cyklen, monterar av däck och börjar att lappa punkteringen. Inser att jag inte har något sandpapper – så i efterkant har jag insett att jag inte skall resa någonstans på cykel igen utan sandpapper. En timme senare, arg, svettig, oljig och törstig men utan ett fungerande däck bestämmer jag mig för att hämta andan, gå några meter med cykeln för att tänka ut ett bättre sätt att ta sig fram på. 100 meter senare skriker några vuxna män som sitter i en park och dricker öl efter mig. Jag vänder mig om, och ser att jag är inviterad. Vid just precis det här ögonblicket, klockan 13.00 på en söndag, kändes det mycket motiverat att sätta sig ner och dricka öl med främlingar.

Två timmar senare hade dessa män fixat min punktering, reparerat extraslangen, hällt i mig tre öl till, bjudit mig till middag och erbjudit mig taxiskjuts till närmaste stad, samtidigt som jag hade fått uppdatering på senaste resultaten i Premier League. Det visade sig att en av dessa män var den lokala dörrvakten, en annan en taxichaufför i tjänst. Jag tackade vänligt men bestämt nej tack till taxiskjuts. 15 kilometer senare, då jag insett att resten av dagsetappen föregick på steniga grusvägar i branta uppförsbackar började jag förbanna mig för min envishet, men jag kom til slut säkert fram till dagens slutstation.

La revidere, Romania!

Har bara några få dagar kvar nu innan jag korsar gränsen in till Bulgarien, och om ett par veckor bör jag vara i Istanbul. Rumänien har varit ett kontrasternas land. Att resa genom de större städerna känns som att resa genom en vilken som helst stad i Östeuropa – nymodighet blandat med de gamla kommunistblocken, men landsbygden känns som en europeisk anakronism. Människor använder fortfarande häst och kärra som det primära transportmedlet, bygårdarna har en häst, en gris, några höns och en hund, ibland har jag varit tvungen att köra igenom många stora samhällen utan en enda matbutik. Det gemensamma för Rumänien är befolkningen – den gästfrihet jag har mött i detta land får jag leta länge efter hemma i Skandinavien. Var jag reser blir jag inviterad på mat och dricka, folk kikar generat och nyfiket på mig, och om jag tar mig tid att stanna kommer de fram och kommunicerar. Tillsammans med det helt bedårande landskapet gör detta Rumänien till ett av de länder jag gärna återvänder till. Men först skall jag söderut och sedan öst...

http://silkroadbybike.active24blog.com