Svenskarna är för dåliga på att vara svenska. De gömmer unda sina nationella symboler och skäms för nationalismen. Men nationalism är bra för integrationen. Foto: Thomas Persson

Jimmy Fredriksson: Nationalism bra - för invandrare!

Vad var det vi sa?!
Finns det något uttryck som smakar bättre att uttala eller bara kommunicera med ögon och kroppsspråk.
I går disputerade doktoranden Andreas Johansson Heinö på sin avhandling "Hur mycket mångfald tål demokratin". Han gjorde det på statsvetenskapliga institutionen på Göteborgs universitet.
Johansson Heinös tes är att det mångkulturella samhället i vissa fall står i motsats till demokratin. Men det är inte mångkulturalismens fel - utan antinationalismen.
Alltså: Nationalism är nödvändig för en lyckad integration. Om det inte finns starka nationella symboler och gemensamma myter finns det inget att integrera sig till, så att säga.

Sverige har alltid varit antinationalistiskt.
Och är helt värdelöst på integration.
Det är klart som korvspad att om inte svenskarna själva vill vårda sina seder, hissa sina flaggor, hylla sina hjältar, berätta sina sägner eller bara vara blågult stolta för att de bor i Sverige - hur ska då de som flyttar hit veta till vad de ska förhålla sig?
Så: Vad var det vi sa?!
Svenskarnas historielöshet och skam för att ohejdat njuta av sitt ursprung har djupa rötter och olika orsaker.
En är förstås att "Svenska flaggans dag" i många år var shanghajad av en töntig högerrörelse utan någon som helst förankring i folkleden.
Det var en grej för militären, scouterna, hovet och sen skinnskallarna.
En annan orsak till att ingen brydde sig är förmodligen att Sverige har haft fred i generationer.

Sjätte juni blev officiell nationaldag 1983.
Det började lite trevande - med att de nationella symbolerna förnekades.
Det blev inga flaggor på skolgårdarna, och rädda rektorer förbjöd "Du gamla du fria" för att inte göra invandrarbarnen och deras föräldrar förlägna.
Rätt svenskt, om man säger.
Och svenska ungdomar med svenska flaggor fick spö av invandrarungdomar för att de var "rasister".
Så svenskheten gömdes undan mer och mer, och de riktiga rasisterna behövde inte ens fajtas om nationaldagen - de vann en promenadseger på walk over.
Men någonting hände när socialdemokraterna plötsligt efter alla år tvärvände och ställde upp på moderaternas urgamla förslag att göra 6 juni till helgdag.
2005 blev Sverige med i den klubb av länder som har riktig röd nationaldag.
Vi är hopplöst efter.

Och vi skäms fortfarande.
Men sakta, sakta rätar svenskarna ut sina krumma ryggar och börjar känna att kittet i nationalstaten kanske inte är så dumt ändå.
Det absurda egentligen är att det är invandrarna som satt lite fart på nationaldagen.
En viktig del av firandet över hela landet är ceremonin som hälsar nyblivna svenska medborgare välkomna.
De skäms inte över att vifta med svenska flaggor.
Svenskarna har en lång väga att gå - de är ju nybörjare på det här.
Men med Andreas Johansson Heinös tunga vetenskapliga spark i baken på alla fega svenskar kanske det blir lite fart.
Medborgarna måste sluta skämmas för och skrämmas av nationalismen. Det skulle integrationen tjäna på.
Om vi är trygga i vår identitet som svenskar vågar vi både ge och ta för oss på ett helt annat sätt som medlemmar i den Europeiska unionen.
Kanske är det en gest av ödet att nationaldagen är dagen före valet till Europaparlamentet.