Leve svensk byråkrati

Helgkonferensen i Paris avslutades med ett restaurangbesök på en flytande matinrättning på floden Seine. Strunt samma vad konferensen handlade om. Det viktiga är ju vad man lär sig. För min del var det att aldrig mer klaga på svensk byråkrati. Uppmaningen var: Kom i tid, 19:45, annars riskerar du att missa avfärden.
Jag och Markus från Hamburg hade funnit varandra från första stund, det skulle visa sig inte vara någon högoddsare direkt. Vi slängde oss ur taxin och sprang kallsvettiga mot bryggan, klockan var 19:50 och vi var oroliga över varför den franska konferensvärdinnan Carol inte svarat på vårt sms om vår sena ankomst. Vi hade redan gjort upp alternativa planer, men såg till vår lättnad att vi hade hunnit. Vi ställde oss i kön. Då ringer telefonen. Det är Carol. Hon är på väg, ”snart framme”, säger hon. Vi var först på plats. Igen. Och lika förvånade som första gången.
Konferensen arrangerades av en FIFA-sponsrad organisation och hade ett späckat schema där det skulle pratas fotboll och utbytas erfarenheter. Flera kända fotbollsprofiler skulle tala. I fina lokaler avhandlades det viktiga ämnen och vi delades upp i workshops. Det var intressant och spännande att få representera Sverige.
Men det bestående intrycket är att sydeuropéer äts upp av sin byråkrati. Att de har en tidsuppfattning som får begreppet tidsoptimist att rodna. I den assyriska gruppen brukar vi skämtsamt prata om assyrisk tid när någon blir sen och jag får ofta gliringar, men det här var löjligt. Schemat hade kommit i åtta versioner, men slutligen fullmatat med tider för allt. Men till vilken nytta? Tiominuterspauser blev halvtimmar, en fråga blev ett utlägg på 15 minuter och till slut blev hela dagen förskjuten med två tre timmar. Och varje gång satt svensken och tysken och undrade varför de andra inte kommer.
Till slut var det bara att luta sig tillbaka och hänga med. Min erfarenhet av att min svenskhet kommer fram utomlands bekräftades igen. Men tack vare min assyriska bakgrund kunde jag manövrera lättare än tysken som fick ringar under ögonen av bara tanken på ineffektiviteten.
När jag lovprisade svensk byråkrati förklarade Markus skillnaden.
– I Sverige behärskar man byråkratin, i Sydeuropa är det byråkratin som behärskar människorna.
Under en hel dags konfererande med tråkiga föreläsningar och långa tal fanns bara en bensträckare utsatt. Plötsligt insåg jag värdet av den svenska kaffepausen. Att den är nyckeln till kontroll. För det är under kaffepauserna människor möts, det är där man lyssnar på varandra och på riktigt utbyter idéer och tankar. Man gör sin plikt i föreläsningssalen med nicka till. Men med en kopp kaffe i handen blir man konferensens Terminator.
När restaurangen anlade bryggan igen vid 23-tiden var det lätt att förtrollas av Parisnatten med glittrande Eiffeltorn och Edith Piaf i högtalarna. På gatorna vimlade det av folk, som promenerade eller fikade. Vad gör en timme hit eller dit egentligen? I Paris.

+ Fotbollsmatch på ett fullsatt Parc de Prince i Paris är annat än Örjans Vall.

- Alla inblandade i SAS-konflikten.