Skriv ut Textstorlek:

DE FÅR NOG GIFTA SIG SNART. Fast de borde ta chansen att en gång för alla lämna den gyllene buren och bli medborgare i republiken Sverige. Foto: Uffe Kongsted

Burfåglarna

I dag fyller kronprinsessan Victoria 31 år. Som traditionen bjuder kommer det underdåniga konungarikets eget statliga tv-bolag att ordna ett hejdundrande hyllningskalas.
I kväll kommer kända artister att under en och en halv timme, mot rejäl ersättning förstås, hedra och fjäska för och med det svenska samhällets främsta antidemokratiska symboler.
Lite tröst i alla bedrövelse är att förtroendet för kungahuset är i dalande.
SOM-institutet vid Göteborgs universitet konstaterar att tendensen är att alla institutioner som fallit i förtroende under 2000-talet har ryckt upp sig igen, som polisen, domstolarna eller sjukvården.
Men förtroendet för kungahuset har fortsatt att sjunka, det har tappat mest av alla institutioner.

Det är glädjande att medborgarna i ett land som stolt kallar sig demokrati, försvarar jämlikhet och bekämpa orättvisor, får mindre förtroende för ett statligt uppdrag som går i arv och för en familj som lever på skattemedel.
Fast svenskarnas förhållande till kungahuset är delat.
Å ena sidan anser nog de flesta att det är fel att man kan ärva makt, att monarkin är en relik från feodalsamhället och det svenska kungahuset är lite stelt och tråkigt.
Men, säger samma medborgare, det är inget ont i vare sig kungen eller drottningen, de har ju ingen makt egentligen och de gör ju i alla fall bra reklam för Sverige, titta på Victoria vad duktig hon är och vad skulle man ha i stället?
Det är ju sant, allt det där.
Men kungafjäsket och svanseriet är inte värdigt en demokrati.
Värst är att den svenska monarkin intar en särställning eftersom den lever i skyddad verkstad.
Kungens jobb som statschef, och hans familjemedlemmars offentliga uppdrag utvärderas aldrig.

Riksrevisionen som granskar hur andra samhällsinstitutioner sköter sitt jobb och använder sina pengar förhåller sig neutral till statschefen.
Samhällets kontrollmakt bara rycker på axlarna och arga riksdagsledamöter som ifrågasätter bidrag till arbetslösa eller svenska u-hjälpsprojekt tiger still om kungahuset.
För den tredje statsmakten, medierna, är monarkin en slags underhållningscirkus.
De enskilda medlemmarnas görande och låtanden skildras underdånigt helt utan kritik och grävande.
Monarkin är alltså dubbelt odemokratisk: Dels ärver statschefen jobbet, dels åtnjuter han en särställning eftersom ämbetsutövningen aldrig ifrågasätts.
Kungafjäsket som råder i demokratin är omfattande och då avses inte rojalisternas hjärndöda flaggviftningar på kungliga namnsdagar eller intresset kring Carl-Philips undermåliga framfart på racerbanorna, utan hela samhällsapparatens totalkapitulation inför ett föråldrat odemokratiskt system.

För de kungliga finns en annan, tragisk, konsekvens av det hela: de föds alla rakt in i evigt låsta gyllene burar.
De tvingas leva instängda där för alltid, dömda till ett liv i offentlighet och i skvallerpressen, utan möjlighet att själva forma sin framtid, välja vänner eller kärlekspartner.
När hennes pappa dör ska kronprinsessan Victoria ta över hans ämbete, men hade det inte varit så skulle hon för länge sedan ha gift sig med sin pojkvän, gymentreprenören Daniel Westling, 34.

Nu kommer giftermålet allt närmare och troligtvis kommer glansen kring det att rycka upp förtroendesiffrorna.
Om Victoria på allvar vill göra en historisk insats för Sverige och erbjuda sina efterkommande normala liv bör hon avsäga sig tronen.
Låt den odemokratiska traditionen med monarki avslutas med Carl XVI Gustaf.