Jimmy Fredriksson: Alla råd är dyra
I de pyrande resterna av Torslandaskolan finns det bara plats för två reaktioner.
Den första är ren ilska.
Den instinktiva snabbt uppblossande vreden mot de självupptagna oansvariga svin som för att stärka sina egon och imponera på kompisarna satte eld på en bil som brände ner en skola.
Det är samma andas barn som kastade en brandbomb på en brandbil. Eller satte eld på garaget i Bergsjön i går natt.
Den är högst naturligt att man vill få tag på den eller de som gjort det och sen låta dem känna av samhällets hämnd på det ena eller andra sättet. Helst både och.
Fast det är bara att inse att det är nästan omöjligt att hitta de skyldiga. Och om man göra det och låter dem smaka på rättvisans rena vrede - så slutar det inte ändå.
Någon annan tänder på någon annan natt någon annan stans.
Ytterligare en skola brinner ner, eller ännu en bil, eller ett dagis.
Hämnd är som att göra i byxorna. Det känns bra för stunden men problemet försvinner inte.
Den insikten, att det inte spelar någon roll hur många ansvariga som ställs inför domstol, hur många miljoner som tonåringar döms att betala i skadestånd, ger plats för nästa reaktion: hopplöshet.
Det är väl så det flesta göteborgare känner just nu inför det meningslösa förstörandet - en kollektiv känsla av hopplöshet.
Men det är viktigt att inte ge upp.
Detta vet vi:
I Sverige brinner en skola om dagen. Kostnaderna för kommunerna är runt en halv miljard. Det motsvarar tusen lärartjänster.
Drygt hälften av skolbränderna är anlagda. På tio år har antalet anlagda skolbränder fördubblats.
Det betyder att det under ett läsår anläggs en skolbrand varje skoldag.
Det är egentligen en fruktansvärd statistik.
Detta vet vi också:
Det är ungdomar som anlägger de flesta anlagda skolbränderna. Och de flesta av ungdomarna som anlägger skolbränder är kända av polisen sedan tidigare.
Men det är i stort sett allt vi vet. Forskningen har precis kommit i gång. Styrelsen för svensk brandforskning, Brandforsk, som satsat 17 miljoner på ett femårsprojekt för att få svar på varför, och på hur man ska kunna förebygga bränderna.
Men vad alla som börjat sätta sig in i det här absurda i-landsproblemet säger, är:
Olika sorters myndigheter och förvaltningar måste samarbeta för att få kontroll över situationen.
Bränder anlagda av ungdomar är ett komplicerat problem. Samhället måste hitta positiva lösningar, annars fortsätter det brinna.
Stadsdelen Gunnared i Göteborg har sjösatt en ungdomssatsning som ska förebygga kriminalitet och utanförskap.
Det är ett sätt att dra en slipsten. Men det behövs fler, det finns fler.
Ännu mer forskning om vad som rör sig i hjärnan på dem som tänder på behövs. Är det skillnad på mordbrännarna som tänder på skolor jämfört med dem som tänder på bilar. Om det är så - kan vi lära oss något av det?
Det är enda sättet. Samhället måste satsa på bred front för att stoppa eländet.
Och visst är det extra tragiskt att det är just i Göteborg som mordbrand numera används så lättvindigt.
Det är bara elva år sedan några grabbar satte eld på ett diskotek på Hisingen för att jävlas.
Konsekvenserna blev en katastrof. 63 ungdomar dog och 200 skadades.
Det är hemskt att minnet är kortare än en tändsticka.
Av Jimmy Fredriksson
jimmy.fredriksson@gt.se
