Jag var barberare på Gripsholm

Rune Dahlstrand mönstrade 1938 på Svenska Amerika Liniens fartyg Gripsholm som barberare. Hans barndomsdröm om att få åka till Amerika hade gått i uppfyllelse.
– Jag började längst ner på rangskalan och fick klippa och raka personalen men ganska snart avancerade jag till turistklass och så småningom till första klass. Där var lönen högre och dricksen minst sagt generös, minns Rune.
Jag sitter hemma hos snart 90-årige Rune Dahlstrand och lyssnar till hans fascinerande historier från andra världskriget när Gripsholm gick på utväxlingsresor med krigsfångar. Han har lådor fulla med foton, brev och tidningsurklipp men inga dagboksanteckningar.
Besättningen var nämligen strängt förbjuden att skriva någonting om vad som hände ombord eller i hamn. Alla brev censurerades och genomlystes för att se att inget var skrivet med osynligt bläck.

I april 1940 när tyskarna invaderade Danmark och Norge var Gripsholm på kryssning med amerikanska turister i Västindien. Kapten fick omedelbart order att återvända till Sverige, där besättningen mönstrade av och båten lades upp i fjorden utanför Uddevalla.
Efter förhandlingar mellan tyskarna, de allierade och Internationella Röda Korset om utväxling av krigsfångar, befraktade våren 1942 den amerikanska regeringen Gripsholm. Rune, som då var inkallad som signalist i Skåne, fick en förfrågan från rederiet om han ville mönstra på som frisör. Det var ett riskfyllt även om båten gick fullt upplyst och med ordet DIPLOMAT målat med stora bokstäver på bägge sidorna av skrovet.
– Jag hade fortfarande lusten att se mig om i världen så jag sa ja, berättar Rune. Det var helsvensk besättning på båten och vi hade alla kravet på oss att vara rena det vill säga inte kriminellt belastade eller medlem i något politiskt parti. Vi gick först till Lindesnäs i Norge, där tyskarna granskade alla ombord. Två man klarade inte nålsögat utan skickades tillbaka till Sverige. Framme i New York utsattes vi för ytterligare tre kontroller av kustbevakningen, FBI och CIA.

I New York togs tusen japanska krigsfångar i huvudsak diplomater, advokater, affärsmän och deras familjer ombord. I Rio de Janeiro fylldes båten på med ytterligare 500 innan man gick ut på Atlanten, rundade Goda Hoppsudden och nådde slutdestinationen Lourenco Marques, i dag Maputo, i Moçambique.
Ombord på Gripsholm inkvarterades fångarna efter klasstillhörighet, diplomaterna och de högsta officerarna i lyxsviterna och meniga och arbetare i tredje klass. Allt följde samma regler som på en helt vanlig kryssning, lyxmenyer i första klass matsal och enklare i andra och tredje. Baren var öppen på kvällen och spritsortimentet var rikligt. Men det fanns inte mycket annat att göra än att prata, promenera och rita. Till sist fanns det bara toalettpapper kvar att rita på, berättade Rune.
– Som barberare kom jag i nära kontakt med japanerna och många blev riktigt frispråkiga och anförtrodde mig sina hemligheter. Men det gjorde inte den jag minns bäst, diplomaten och amiralen Nomura. Det var han som två dagar innan anfallet mot Pearl Harbor försäkrade president Roosevelt att Japan ville ha fred, inte krig. Av det lärde jag mig att inte lita på dem.

Gripsholm fick ligga och vänta i en vecka innan båtarna med de allierades fångar kom. Till skillnad från de japanska fångarna, som var välklädda, välnärda och rikligt försedda med pengar och bagage, var de allierade utmärglade och med kläderna i trasor på kroppen. Skeppsläkaren tog hand om de sjuka och sårade men de som orkade bjöds på ett äkta svenskt smörgåsbord uppe på övre däck. Många trodde knappt sina ögon när de såg läckerheterna och den färska frukten. De grät och föll på knä.
På båten fanns också en butik, som Rune fick ansvara för vid sidan av sina vanliga arbetsuppgifter. Där sålde han byxor, skjortor och kalsonger som hade en strykande åtgång.
Efter tre månader var Gripsholm tillbaka i New York och nya förhör väntade besättningen. Två damfrisörskor som setts dansa med tyskar på en nattklubb i Maputo fick inte gå i land. De skulle ha internerats på Ellis Island i väntan på båtlägenhet till Sverige om inte kapten Sigfrid Ericson ingripit och gått i god för dem.
Gripsholm lades upp i Hudsonfloden och det skulle dröja ett år till nästa utväxlingsresa. Också den gick med japaner men denna gång till Goa. Besättningen bodde kvar på båten. En del var sysselsatta med båtens underhåll eller matlagning och städning. Andra tog jobb i land, pluggade engelska eller mönstrade på andra båtar. Betalningen var god med risktillägg på upp till 300 procent. Men många kom aldrig tillbaka; båtarna torpederades eller sprängdes av minor.
Allt som allt gjorde Gripsholm 12 resor, gick 85 000 sjömil ofta över minerat vatten och utväxlade 27 400 krigsfångar eller ”icke önskvärda personer” från 20-talet nationer.
I Barcelona minns Rune hur general Kramer, Rommels närmaste man, elegant klädd i paraduniform utväxlades mot general O’Carrol, i basker och en sliten kappa. Den spanska, brittiska och spanska nationalsången spelades. Den stackars borgmästaren, som skulle vara neutral visste inte om han skulle följa Kramers Hitlerhälsning eller O’Carrols honnör så det blev både och! 

Den resa som Rune minns med störst glädje gick till Göteborg hösten 1944. Då hade han varit hemifrån i två år. På båten fanns tyska krigsfångar som skulle utväxlas mot allierade, som hade transporterats med tåg från Tyskland upp till Sverige. Runes släkt och vänner stod på kajen och väntade när båten la till i Frihamnen. Den skulle bara ligga inne ett dygn så det var inte många timmar Rune hann träffa flickvännen. 
– Skriv inga fler brev till mig. Jag kan dö när som helst ute på Atlanten, berättar Rune att han sa till sin flickvän.

Inte så konstigt kanske med tanke på att han sett torpederade fartyg brinna och sedan sjunka i djupet med manskap och allt.
Men Rune ångrade sig och framme i New York skickade han ett telegram med orden ”Fortsätt och skriv; klarar jag mig, gifter vi oss när jag kommer hem”.
Efter den sista resan 1946 som gick till Italien och Grekland med över 900 maffiagangstrar mönstrade Rune av. Han höll sitt löfte och gifte sig, lämnade frisöryrket och startade en ny karriär som affärsman i Amerika.

Margita Björklund
kulturen@gt.se