På fotbollsplanen visar män sina känslor

Vid en första anblick ser det ut som landskapsbilder. Europeiska småsamhällen, bergstrakter, slätter och stadslandskap breder ut sig under mestadels blå himlar. Men låter man blicken stanna i bilderna en stund blir man mer uppmärksam på fotbollsmännen som rör sig över planen i förgrunden.
Deras rörelser och gester är märkvärdigt lika varandras oav-sett i vilket land de befinner sig; händer sträcks upp mot himlen i uppgivenhet eller segerrus, man hämtar andan med lätt böjda knän, framåtlutad med händerna på låren och håller om sina skador, ömt och grimaserande.
Som om de alla hade instruerats av en och samma koreograf.
Det är den holländska fotografen Hans van der Meer som under fem år har rest långt   bortom storfotbollens arenor och fotograferat amatörfotbollsspelare i olika europeiska länder; en reseskildring som man nu i sommar kan ta del av på Världskulturmuseet i utställningen European Fields.

– De bilder av fotboll som vi ser i medierna är ofta närbilder på spelarna, i närkamp eller segrande som i ett gladiatorspel. Jag ville visa andra bilder av sporten, sätta in den i ett kontext och i ett landskap. Jag vill berätta, inte om fotbollens stjärnor, utan om drivkrafterna bakom, om vad som får folk att ge sig ut och spela, säger Hans van der Meer.
Det är männens fotboll som van der Meer har ägnat sig åt. Kvinnor och barn lyser med sin frånvaro i bilderna.  
– Jag är intresserad av hur män beter sig på fotbollsplanen, av de dramatiska utspelen och de stora känslouttrycken, som de kanske inte ägnar sig åt på öppen gata. Det är något som inte är så märkbart i damfotbollen.
Det finns något rörande och varmt komiskt i bilderna. De här spelarna må vara tandläkare, lastbilschaufförer, arbetslösa, bagare, snickare och lärare till vardags, men det är ändå helt tydligt att de inte är killar som ger sig ut och kickar lite boll på en strand för skoj skull.
Nej, ambitionerna är höga, allvaret stort, och ritualerna, som signalerar professionalism tycks viktiga att upprätthålla.

Vad allt kan man inte gå igenom bara för att kunna samlas några stycken med en boll? Spränga berg och anlägga planer på de mest besynnerliga platser; på en ramp som byggs upp mitt i en slänt i Italien eller vid havet på Knippla. Och hur mycket personligt engagemang kan inte möta den främling som anländer till ett litet samhälle och frågar efter vägen till korpfotbollsmatchen? I en film visas entusiastiska ortsbor som pratar och gestikulerar och pekar fotografen åt olika håll.
I botten av alltsammans finns något allmänmänskligt som väl egentligen inte handlar om fotboll utan om drömmar. En ensam fransk spelare står på en plan vid en kyrka och ser liksom tankfull ut. Han har möjligen fattat någonting; att livet, i motsats till vad som numera ofta påstås, inte uppstår i segrarna utan på den rätt storslagna skärningspunkten där längtan och oförmåga möts.

Malin Lindroth
kulturen@gt.se