Han gör lekfulla filmer

Johannes Nyholm
Ålder: 33 år
Bor: i Majorna
Yrke: filmare, animatör, konstnär
Utbildad vid: bland annat Konstfack och Valand
Inspireras av: "tv, människor, och så You Tube - jag kan sitta och klicka runt hur länge som helst."
Har gjort: musikvideor åt bland andra Gyllene Tider, Jenny Wilson och The Hellacopters. Genombrottsvideon var The Knifes "Heartbeat". Just nu gör han musikvideon till Magnetic Fields "Zombie Boy": "där blir det lite skuggteater igen".
Se hans videos på www.johannesnyholm.se

Trippelt aktuell: novellfilmen "Dockpojken" visas i kväll på SVT2 klockan 21.30, "Sagan om den lille dockpojken" visas på kortfilmsfestivalen i São Paulo (21-29 augusti), samt med en utställning på Moderna museet i höst.

Det är en metaupplevelse att intervjua filmaren och animatören Johannes Nyholm. Hans genombrottsfilm är nämligen "Dockpojken": en film om en animatör som intervjuas av en kulturjournalist.
– Jag spelar en karikatyr av mig själv, en animatör som tar sig själv på blodigt allvar. I filmen blir jag intervjuad av en kulturjournalist som ställer töntiga och påträngande frågor, och det slutar som en mardröm; i total kalabalik.
Johannes Nyholm kallar filmen animerad "dokumentär". Eftersom han inte ville planera den i detalj byggde han helt enkelt upp lergubben, riggade en spelplats - och lät sina infall ta över.
– Jag inväntade liksom skeendet och tänkte "vad kan han hitta på nu?". Tanken var att göra realistisk slapstick: han äter chips, vattnar blommorna, städar - basala vardagsgrejor som jag sedan kombinerar med dratta-på-ändan-humor.

"Dockpojken" hade premiär på Göteborgs filmfestival i vintras, och har även visats vid kortfilmsfestivalen i Hamburg där den belönades med både huvudpriset, the International Jury Award och publikens pris. Dessutom visades filmens helt animerade förlaga, "Sagan om den lille dockpojken", vid filmfestivalen i Cannes. Den väckte skratt och jubel, berättar Johannes och tillägger att även det lilla filmteamet väckte uppmärksamhet eftersom en av dem bar Dockpojkens 40 kilo tunga gummidräkt på röda mattan.
– Vi trodde det skulle vara mycket jippo där. Men det var i princip bara vi som skojade. Alla andra var jätteuppklädda. Så vi väckte nog en skräckblandad förtjusning, haha.
Gummidräkten finns kvar i en kartong i Johannes ateljé där det också kryllar av böcker, pappfigurer, små dockor, ett pingisbord. Men dräkten är "livsfarlig" enligt Johannes: man andas genom ett minimalt hål och kan inte ta sig ur den själv.
"Dockpojken" är, till skillnad från förlagan, en blandning av animation och vanlig film.
- Det är väldigt roligt att filma helt vanligt, det är underskattat. Risken är att det blir fult, jämfört med när man animerar: i animering är det ju väldigt kontrollerat och man kan verkligen styra estetiken. Men den risken får man ta.

Johannes Nyholm har testat mängder av olika tekniker i sitt filmande. Mycket av det han gjort kännetecknas av en sagoaktig lekfullhet, inte minst hans musikvideos.
Little Dragons "Twice" är ett drömskt skuggspel som för tankarna till Tim Burton-land, Gyllene Tiders "Tuffa tider" handlar om en tecknad enhörningsfigur, och i den animerade videon till Hellacopters "I'm In the Band" spelar ett pizzaband: det slängs bacon på scenen och publiken består av lökar och paprikor.
– Jag vill att varje video ska bli unik. Musikvideos blir ofta miniberättelser med en linjär grundhistoria. Samtidigt får berättelsen inte bli alltför tydlig, då tar fokus från musiken.
Johannes Nyholm drogs till film för att han ville berätta historier och underhålla människor. När han var liten ville han bli skådespelare - eller clown.
Men det blev film i stället. Och animation i synnerhet, just för att han ville behärska och kontrollera bilden när han filmade och därför till slut filmade bildruta för bildruta.
- Men det är väldigt tidskrävande att flytta en figur ett par millimeter och filma. Och sen blir man inte nöjd och så måste man göra om hela tiden... Nu är jag nästan på väg åt andra hållet: att filma mer vanligt. Det är ett väldigt introvert jobb att pilla i evighet med animationer: alla animatörer jag känner är inbundna kufar. Jag är lite rädd att bli som dem, så nu skriver jag på längre saker, säger Johannes Nyholm.

Eftermiddagssolen gassar in i ateljén och vi avslutar intervjun: nu ska Johannes sätta i gång och jobba med det allra sista pillandet med sista avsnittet av "Dockpojken".
Och i dag överträffade filmen verkligheten: det här slutade ju inte i kalabalik.

Johanna Westlund
johanna.westlund@gt.se