Från dansband till skolavslutning

Förra året, på min dotters skolavslutning, satt jag i kyrkan och såg tre flickor från årskurs fyra stiga upp på podiet. Deras lärare slog an det första  ackordet på flygeln, och jag anade fortsättningen:
”I’ve heard there was a secret chord
That David played, and it pleased the Lord”
Vad jag kan minnas sjöng de alla verserna, in-klusive de som tillades efter att originalversionen utgavs på skivan ”Various Positions” 1984, och det behövs ingen magistergrad i diktanalys för att begripa att några av raderna beskriver ett samlag:
”I remember when I moved in you
The holy dove was moving to”
Att höra dem sjungas av barn i tioårsåldern var på en och samma gång förväntat och förvånande.
Förväntat i den mening att ”Hallelujah”, trots en inte helt omedelbar text, har tagit plats i den stora, allmänna sångboken, jämte ”Blowin’ in The Wind”, ”The Sound Of Silence” och allt vad de heter.
Förvånande i den mening att barnen knappast förstod vad de sjöng om. (Och nu syftar jag inte enbart till sexet, utan till en text som i sin helhet är så komplex att den omöjligt kan förväxlas med en traditionell psalm.)

Så vad handlar den om? Att dissekera den kräver ett större obduktionsbord än den här artikeln rymmer. Men låt oss i alla fall att fastslå att
Cohen i första versen refererar till psalmisten David i Gamla testamentet. Alltså den ultimata författaren av religiösa hymner, men också en som inte väjer för smärta, tvivel och sexuell besatthet. Med andra ord en man som liknar Cohen själv.
Så långt allt väl, men sedan sker ett förvirrande byte av identiteter. I tillägg till David, som omtalas i tredje person, finns ett du och jag, fast i andra versen har David och du blivit samma person:
”You saw her bathing on the roof
Her beauty and the moonlight overthrew you”
Historien finns i Andra Samuelsboken 11: 1–27. David får syn på den badande Batseba, blir besatt av hennes skönhet, ligger med henne, gör henne gravid och ser till att hennes man dödas i strid för att slutligen kunna gifta sig med henne. Något Gud av förklarliga skäl inte gillar.
Här pågår alltså ett slags passionsspel mellan Gud, David och Batseba, och frågan är vem som har övertaget.

Sedan, i tredje versen, kommer sångens nyckelmening:
”There’s a blaze of light in every word
It doesn’t matter which you heard
The holy or the broken hallelujah”
Ett profant halleluja likställs med det heliga, och därmed tolkar jag in ett närmande till den zenbuddism Cohen så småningom skulle ägna sig åt: Dualismen är en illusion. Allt är en del av samma universella kropp (vilket kanske också förklarar den nämnda leken med identiteter).
Ett solklart tema för tioåringar att ta sig an på en skolavslutning, eller hur?

Men hur gick det då till, att ”Hallelujah” blev den där folkliga slagdängan? I början av åttiotalet sa
hippien Neil i tv-serien ”Hemma värst”:
– Jag börjar känna mig som en Leonard Cohen-skiva: ingen lyssnar på mig.
Och situationen ändrades inte nämnvärt när ”Various Positions” gavs ut. I en essä av skribenten Michael Barthel, publicerad på www.clapclap.org, beskrivs ”Hallelujah” och soundet på skivan ”som om det vore din farbrors orkester som fått en spelning på ett köpcenter”.
Själv skulle jag kunna invända att det finns en dragningskraft i spänningsfältet mellan texten och det dansbandsaktiga, som om Christer Sjögren skulle sjunga Tranströmertexter på Finlandsbåten.
Men det räcker förstås inte för att göra sången odödlig.
Den resan började inte förrän 1988, när albumet ”Cohen Live” spelades in. Det var exempelvis då som det sexuella temat blev tydligare. I en relativt färsk intervju i kanadensisk tv förklarar Cohen sin ständiga koppling mellan sex och religion på följande sätt: ”Vi människor är ständigt och ohjälpligt dragna till varandra, så som vi också dras till ett slags samhörighet med kosmos, med hela vårt ursprung. Bara ett tunt membran skiljer de två sakerna åt.”

Det är dock inte bara texten som ändras i liveversionen. Tempot sänks. Det finns ett allvar, ett sug och en sorg i framförandet, som John Cale fastnar för när han sitter i publiken. På skivan ”I’m Your Fan” från 1991 gör han sin egen version där de två textvarianterna blandas, och därmed lossnar proppen. Jeff Buckley gör en cover baserad på Cale, och sedan gör alla en cover på Buckley.
Antalet versioner är numera så många att man omöjligt kan hålla ordning på dem. För att inte tala om de filmer och tv-serier där den använts som soundtrack. Michael Barthel har räknat till tjugonio, varav ”Shrek” är den mest kända.
”De har en sak gemensamt”, skriver han. ”De understryker olika sorters melankoli eller sorgsenhet som förekommer simultant hos olika rollfigurer. Det finns en öppenhet i textens accept av andra sorters halleluja än det heliga, som gör den till det perfekta soundtracket.”
Detta samtidigt som överexponeringen enligt Barthes har suddat ut innebörden, ord för ord, och ersatt den med en allmän känsla av sorgsenhet.

Det är lätt att instämma, och Barthels analys förklenar inte textens ursprungliga innebörd. En dussintext, i likhet med de svenska versioner som florerar, skulle knappast ha lett sången in på den snåriga vägen mot min dotters skolavslutning.
Inte heller skulle den lett till ännu ett da capo när Cohen nu spelar för ett fullsatt Scandinavium, ett kvartssekel efter att ”Various Positions” släpptes. Hans version på Sofiero i somras var, åtminstone i min bok, en återerövring av den trofé han sedan länge lämnat ifrån sig.
Ponera att John Lydon blev vis på ålderns höst, men ändå lyckades framföra ”Anarchy In The U.K.” med bibehållen frenesi.
Så häpnadsväckande var det.
Återstår att se om det upprepas i kväll.

Ove Haugen
kulturen@gt.se