Stor humor - och inte så lite läskigt

JOHAN WANLOO | Åke Ninja och anda jävlar | Opitmal

Johan Wanloo måste vara en Sveriges mest flitiga serietecknare. Han har gjort uppåt 15 egna album och medverkar dessutom flitigt och regelbundet i både serietidningar och dagspress. Produktiv är bara förnamnet.
GT-kulturens läsare känner givetvis igen Wanloos återkommande enrutingar där samtiden betraktas och kommenteras varje tisdag.
I sitt nya album, ”Åke Ninja och andra jävlar”, har Wanloo samlat diverse tidningspubliceringar. Vid sidan om GT-rutorna finns också teckningar från bland annat Ernie, Larsson!, Sweden Rock Magazine och Kapten Stofil.
Resultatet har blivit drygt 90 sidor med högst varierande innehåll. Wanloos serier kan lite förenklat delas in i två sorter. Dels de mer fantastiska och utspejsade berättelserna, hit hör till exempel kampsportsfarbrorn Åke Ninja och även ynglingen Jims serie-äventyr under en jakt på en   guldanka.
Dels de mer kommenterande och ofta lite kortare serierna, där Wanloo ger sin egen skruvade tvist på samhällsfenomen och vardagshändelser.

Fast hur kategoriserar man till exempel Sexy President, som handlar om en kroppsfixerad och bodybuildande amerikansk president, ungefär lika kinky som dum (och faktiskt inte helt olik den nu sittande)? Någonstans mellan fantastiskt och realistiskt kanske?
Att se en tecknad Bush
(på pricken karikerad av Wanloo) smörja in sig i kroppsoljor och lyfta vikter samtidigt som han blir sur och bombar något avlägset land är stor humor. Och inte så lite läskigt…

Johan Wanloo är i sitt esse när han lägger sitt komiska serietecknarfilter över något han observerat och skruvar till det i en egen tolkning.
Ja, det är faktiskt i det allra mest koncentrerade formatet, när han nöjer sig med en enda utsträckt serieruta, som Wanloo uttrycker allra mest. 
Trots att enruteserierna – eller om de ska kallas skämtteckningar? – siktar in sig på något dagsaktuellt så håller de även för omläsning i albumform.
Som när kungen struntar i att han ju inte ska uttala sig i sakfrågor och i en intervju bara MÅSTE få kommentera det kassa slutet på ”Sopranos”.
Eller när Wanloo presenterar ett av framtidens tv-frågeprogram: de tävlande får välja ut vilket av sina barn de tycker bäst om (vid fel svar får den tävlandens gamla mor ett par rejäla njurslag).
Drastiskt? Grovt? Rått? Jovisst, men är det så långt ifrån vissa så kallade ”underhållningsprogram” som finns redan i dag?
Enrutingarna får ofta skrattet att fastna lite på sniskan i halsen.
Det ger Johan Wanloos serier en ytterligare – och mer lång- varig – dimension.  

Joel Eriksson
kulturen@gt.se

Artikelförfattaren är serierecensent i Kvällsposten.