Filmen känns verklig eftersom den är det

JIANA HADJITHOMAS, KHALIL JOREIGE | I want to see | Visas även 24/1 kl 17.30 och 25/1 kl 10.

I want to see.
Jag var med i förödelsen och ville se filmen om en kvinna som ville se förödelsen. Jag var nog mest nyfiken på vad hon var nyfiken på. Varför hon ville se sönderbombade hus och broar. Varför det var så intressant för någon utifrån att bry sig.
Det skulle vara en spelfilm, men det finns ingen människa som kan gå igenom Beiruts södra förorter bara någon månad efter krigets slut 2006 och inte påverkas. På det sättet var det lätt för skådespelarna då alla känslorna var mer eller mindre äkta. De sönderbombade broarna, de stora gapen i marken som en gång var grunden till ett höghus där människor bodde, folks förtvivlan. Allt det var äkta. Naket och utan några specialeffekter.

För mig var det extra känslomässigt då jag såg bron som bombats sönder som bara ligger någon kilometer ifrån min mormors lägenhet. Den lägenheten som vi satt i och försökte övertyga min mormor om att följa med oss till Sverige. Mitt under ett brinnande krig. Men hon ville inte lämna sitt hem. Lyckligtvis överlevde både hon och hemmet. Men många andra hade inte samma tur.
Den starkaste scenen är när den vackra skådespelerskan Catherine Deneuves åker till havet där stålen dras ut från betongklossar som tidigare var en trygghet för en familj. Betongen krossas till små stenar som bildar stora berg på stranden, för att senare slängas ut i havet. Folks hem, skydd och minnen är bara grus som slängs ut i havet som färgas rött av all sten och rost. Det röda som sträcker sig ut i Medelhavet blir inte bara avfärgning, utan även blodet av hemmen och dess ägare.

Catherine Deneuves och hennes guide Rabih åker över det paradoxala landet. Trots förödelsen så är det fortfarande så otroligt vackert, trots människors förtvivlan ser man fortfarande en njutning i att leva, att citera monologer om kärlek, att le. Och sedan kommer verkligheten in igen de befinner sig mitt på en väg som är fylld av klusterbomber som regnade ner över Libanon 2006.
Det är svårt att skilja på när spelfilmen slutar och dokumentären börjar eftersom det kändes som om de gick in i varandra. Filmen känns verklig eftersom den är det. Jag fick aldrig nåt riktigt svar på varför Deneuves ville se förödelsen så mycket, trots att hon visste att det var riskfyllt. Men sen å andra sidan så vet jag inte riktigt heller varför jag själv bestämde mig för att se förödelsen när jag åkte tillbaka tre månader efter kriget. Jag, liksom Catherine ville också se.

Nabila Abdul Fattah
kulturen@gt.se