Ögonblick av sorg

HOSSEIN MAHINI | Blue songs Göteborg

FOTOGRAFEN
Namn: Hossein Mahini.
Född: 1948 i Tabriz i Iran.
Arbetade: som filmregissör vid Irans nationella TV 1973–1985
Lever: i exil i Sverige sedan 1986.
Är: konstnärlig ledare för Internationella Exilfilmfestivalen i Göteborg och har haft flera utställningar i Sverige och utomlands.

Närmare fyrahundra familjer från nitton olika nationer hade en närstående som omkom i disko- teksbranden i Backa för tio år sedan. Med en önskan om att dokumentera en del av den stora tragedin deltog fotografen och filmregissören Hossein Mahini i en rad begravningar, minnesceremonier och sammankomster under veckorna som följde. Hans foton finns nu publicerade i en bok utan text, Blue Songs Göteborg.   

Det är smärtsamma bilder, ögonblick av intensiv sorg, inbäddade i ett stort efteråt. Mängder av människor sörjer vid gravarna, på olycks-platsen och i fackeltåg, stödda mot varandra, eller var för sig, bakom slutna ögon.
Att ge sig in i detta med en kamera utan att göra intrång i den mest privata sorgen låter som nästintill omöjlig uppgift, men Hossein Mahini är skicklig på att bedöma avståndet mellan sig och den han avbildar. Blicken kommer nära, stundtals ända in i ansiktsvecken, men behåller samtidigt ett respektfullt avstånd, som gör att de aldrig blir påträngande eller sensationslystna. 

Bilderna varken väjer för det värsta eller utnyttjar det utan visar varligt  upp sorgens hundratals uttryck: några slutna, sammanbitna, andra   vidöppna eller tomma. En man kupar handen kring ett smalt ljus för att skydda det från vinden, hans ansikte är orörligt, men handen öm. En ung kvinna blundar i mörker. En man i kritstrecksrandigt vänder den dödes porträtt in mot kroppen, omfamnar det, medan ansiktet förvrids. Och runtomkring dem finns hösten, råkall och stillastående, den frusna marken och den höga, vita himlen. Men ock-så, långt senare, i maj 2000: en man med portfölj står och skrattar med ansiktet vänt mot himlen, utanför Svenska Mässan där rättegången hölls.  
De ord som   ibland uttalas som en tröst, att livet går vidare, rymmer också smärta. Jag dröjer vid bilden på mannen som håller om porträttet och tänker att just där och då är det oerhört svårt att förlika sig med att det ska komma ett nästa ögonblick när livet fortsätter. Att porträttet snart måste läggas undan, ljusen släckas och begravningsplatsen tömmas på folk, att den obekymrade våren så småningom ska komma med sina envetna knoppar och blad, känns just i det ögonblicket som en orimlighet som är mer brutal än tröstande. 
Kanske finns det i den starka sorgen, som bilderna berättar om, en önskan om att för ett ögonblick skjuta upp det framstormande livet som på något vis alltid fortsätter och fortsätter, enträget och omutbart, oavsett vad som händer oss.

Malin Lindroth
kulturen@gt.se