Blomstrande barock

AMADIS, opera av Jean-Baptiste Lully (1632-1687) med libretto av Philippe Quinault | Medverkande: Andreas Edlund (musikalisk ledning), Ulrike Heider (körmästare), Mia Edvardson, Elisabeth Holmertz, Anna Jobrant, Jakob Albinsson, Per Buhre, Tore Norrby, Luisa Denward, Torbjörn Stenberg, Haga motettkör, Utomjordiska Barockorkestern, Per Andersson och Per Buhre (regi), Torbjörn Stenberg (koreografi), Åsa Lieberath (scenografi och kostym), Andreas Nordangård (ljusdesign)

Vilken kväll: sprudlande, sprakande och sprittande, musikaliskt och fysiskt. Dessutom språkligt och regimässigt så rolig att publiken fnissade eller gapskrattade från första till sista sekunden.
Uppfinningsrikedom är ett nyckelord. Framförallt fanns kvällen igenom en mänsklig värme, en känsla av att scen och salong var förenade i njutning, en njutning som förförde.
Gianbattista Lulli hade allt. Han var begåvad som violinist, dansare, komiker, tonsättare, och därtill var han charmig, exotisk italienare.
När han som ung man anlände till Versailles blev den fjorton-årige Ludvig XIV förälskad i honom. Naturligtvis. Lulli naturaliserades till fransmannen Jean-Baptiste Lully. Kungens gunst möjliggjorde hans raketkarriär på det franska hovet. Gunsten förlorade Lully dock året efter Amadis tillkomst, då han inledde en sexuell förbindelse med enannan ung man på hovet.

Amadis uppfördes först 1684. Den kallades lyrisk tragedi och kärlekens alla plågor, nöd och lust är huvudtemat. Utomjordiska har med lätt hand översatt och moderniserat librettot så att språkbruket känns välbekant, plastiskt och slangigt. Språket har anpassats lyhört till musikens rytmer, nyanser och kadenser, och denna anpassning skapar många roliga rim och dråpliga tonfall.
Regin och scenografin har likaså moderniserat de tuktade trädgårdarna i Versailles till en metaforisk trädgård som liknar Botanen ungefär, men där figur-klippta häckar och erotiska labyrintar representeras av några ”planteringar” med pappersblommor. Blåklädda trädgårdsarbetare (delar av kören) trakterar grep, spade och kratta och samtliga ledroller har huvudbonader bestående av blomkrukor med lämplig växt.
Barockt, så att säga. Kören är för övrigt ett mycket behagligt och väldisponerat inslag i denna produktion.

Musikaliskt var den lilla instrumentalensemblen kvällens höjdare för mig, fast den är i sig långt ifrån den ”grande bande” eller ens de ”petits violons” som Lully hade i tankarna. Men arrange-manget fungerar fint och passar väl till kammarformatet i hela produktionen. Publikens rungande ovationer över orkestern var välförtjänta. Det är rutinerade musiker som uppenbarligen älskar och är hänförde av sin musik, så det blev vi i publiken också. Deras torra inegaliteter och precision skulle ha gjort den gamle mästaren glad.
Ytterligare ett minnesvärt inslag var de två komiskt klädda, dansande amorinerna, riktigt oförutsäg-bara och okynniga i sina upptåg. Liksom Fransmannen agerade de som brygga mellan publiken och sångarna. Något av det roligaste jag har någonsin sett var när en av amorinerna (Luisa Denward) gestaltade en gammal, trött, skröplig tall med bara två kottar. Orden sviker mig, hon måste ses!

Av sångarna krävdes kapaciteten att kombinera ovanligt utmanande karaktärsgestaltningar med lika utmanande sångstämmor. Den intima närheten till publiken kan onekligen också skapa viss stress.
Det är med andra ord inte lätt för sångarna. Jag tyckte dock att rollerna överlag har börjat sätta sig. Premiärnerverna och stelheten kommer att lägga sig respektive mjukas upp, och då kommer Göteborgspubliken utan tvivel att bjudas på scenunderhållning av utomordentlig kvalité. Själv vill jag definitivt få njuta av den här ovanliga operan minst en gång till. Tack Utomjordiska för tillfället.

Margaret Myers
kulturen@gt.se