Så nätt och jämnt

RAINER MARIA RILKE | Sonetterna till Orfeus | Översättning: Martin Tegen | Themis

 När en sonett av Rilke är som bäst fungerar den ungefär som en elektrisk kondensator: under läsningen laddas den först upp med energi, som sedan laddas ur i det ögonblick läsningen tar slut. Har läsaren kopplat in hjärnans estetikcentrum rätt, resulterar det i en kick av ett slag som ansvariga myndigheter genast skulle förbjuda om de begrep sig på den.
Tråkigt nog måste det genast tillfogas att sonetter av Rilke aldrig är som bäst i översättning. Sonetterna till Orfeus i Martin Tegens tolkning ger mig, precis som hans Shakespeare-dito från häromåret, knappast några estetiska kickar. I vart fall inte om jag inte använder dem som språngbräda över till originaltexten, som föredömligt nog finns tryckt på motsatt sida.
Hela sonettsviten har tidigare översatts av Lars Gustafsson. Hans tolkningar förhåller sig ofta väl lättsinnigt till metrikens krav men har den ovedersägliga fördelen att läsaren åtminstone begriper vad som pågår i dikt-erna.
När Tegen både mekaniskt räknar stavelser och ska klämma in nödrim utan motsvarighet i originalet (”böcker, blommor och lök”, ”frukter tugga”, ”rotens faktur” etcetera) går ofta själva logiken i bildspråket förlorad, och dikt-ernas hyllning till sången och naturen blir vag eller obegriplig. Estetiskt blir det också mer likt att tugga lök än att lyssna på en sångargud.
Rilke, den sublime snyltaren, hade tiggt till sig ännu en slottsvistelse av ännu en mecenat och skrev i ett par anfall av inspiration 55 sonetter under sammanlagt tolv dagars tid. (Själv har jag aldrig åstadkommit mer än sisådär tio sonetter på en vecka. Men så får jag aldrig låna några slott heller.)
Hur lång tid Tegen tagit på sig att översätta dem vet jag inte. Men jag antar att arbetet gav honom mer än det ger läsaren. Och det är ärligt talat oftast fallet med lyriköversättningar, oavsett vad folk brukar försöka intala sig själva och andra.

Malte Persson