Vad var det som hände på Stadsmuseet?
Den post som Björn Sandmark nu sitter på, den som kulturchef i Göteborg, kunde sannolikt innehafts av Ingrid Lomfors. Två gånger blev Lomfors ombedd att söka tjänsten som kulturchef. Två gånger sa hon nej. Varför vill du inte, frågade rekryteraren. Du är omtyckt och respekterad och många vill se dig som kulturchef. Lomfors var redan tillförordnad kulturchef, men hon ville alltså inte söka tjänsten.
Varför?
Därför att hon tyckte om sitt arbete på Stadsmuseet. Svarade Lomfors.
Drygt ett år senare sparkas Lomfors från arbetet som museichef.
Varför sparkar du mig, frågar Lomfors kulturchef Björn Sandmark. Därför att facket kräver det och för att jag är rädd om dig, svarar Sandmark. Rädd om mig? Visst, jag gör det inte för att jävlas utan för att jag är rädd om dig.
Och, fortsätter Sandmark, du ska se det här som en utvecklingsmöjlighet. Du kan sitta hemma och skriva en bok om du vill.
Litet mer än ett år hann alltså gå mellan de två här relaterade samtalen. Det ena, det mellan Lomfors och rekryteraren, återger jag utifrån uppgifter jag läst och fått från flera håll. Det andra, det mellan Björn Sandmark och Ingrid Lomfors, finns inspelat på band.
Men vad hände under mellantiden? Hur kunde berömmet av Lomfors sluta i simpel förpassning?
Jag kan naturligtvis inte uttala mig om Ingrid Lomfors förmåga att leda sin personal. De resultat hon nått är i och för sig entydiga: en markant ökning av antalet museibesökare, betydligt fler egenarrangerade utställningar, ett stort urval egna seminarieprogram, lägre sjukfrånvaro bland personalen. Det man gav henne i uppdrag som museichef, det har hon lyckats med. Ändå är det givetvis svårt för en utomstående att betygsätta Lomfors ledarskap.
För att försöka reda ut vad som hänt skriver jag därför till de fackliga företrädarna på museet. Jag ber om förklaringar och grunder till den dåliga arbetsmiljön på museet. Jag ställer frågan vilka handlingar och uppgifter jag borde ta del av om jag vill skaffa mig en allsidig bild av händelseförloppet.
SKTF:s Lars Magnusson, en av männen bakom förpassningen av Lomfors, väljer tystnaden. Gentemot mig, vill säga. Gentemot arbetskamraterna är han mer talför. Ett par timmar efter att han fått mina frågor skriver han följande mejl:
”Hej. Vissa av oss har fått ett brev från Jesus Alcala. Jag ber er svara inte på detta utan ta bort det… Detta är en uppmaning inte ett påbud.”
Uppmaning eller påbud, tja. Märkligt tycks mig Lars Magnussons mejl.
Till skillnad mot SKTF:s företrädare sänder SACO:s Marie Sandén mig i alla fall ett svar. Hon säger sig inte ha varit särskilt involverad i frågan men menar att arbetsmiljö-problemen beror på ”stora svagheter i ledarskapet”.
SACO kommer inte att skicka mig några handlingar får jag veta. Inga handlingar skulle ge mig en mer allsidig bild. Detta eftersom de ”bilder” som ett stort antal personer samstämmigt givit är muntliga. Samtidigt kommer till min kännedom att Sandén skrivit till sina medlemmar på museet att de inte ”behöver” besvara mina frågor.
En tredje facklig företrädare – som vill vara anonym – skriver till mig: ”Det fanns (och finns) arbetsmiljöproblem men inte berodde de på Ingrid Lomfors. Arbetsmiljöproblem har funnits under alla de år jag varit anställd på museet, och det har jag skrivit till Björn Sandmark. Att Ingrid Lomfors fick ”sparken” berörde mig djupt, för jag tycker inte Björn Sandmarks beslut var befogat. Det har jag sagt till honom.”
Jag bad att få se den fackliga företrädarens brev till Sandmark och fick göra så. Den fackliga företrädaren – som alltså inte vill få sitt namn nämnt i tidningen – har skrivit till Sandmark flera gånger. I ett av breven står att Lomfors ”gör en fantastisk insats för museet” och att det har hon gjort alltsedan hon kom 2006. Det finns de som gnäller, visst. Men gnällspikar finns överallt, också på museet. ”Ingrid gör ett otroligt jobb för oss… Jag har ett enormt förtroende för henne, inte bara som chef utan också som medmänniska. De är smärtsamt att se Ingrid lida på grund av att några personer förpestar tillvaron med sitt missnöje”
Sandmark läser brevet och svarar: Tack för denna fina kommentar! Jag förstår precis hur du menar.
Några veckor senare, när beslutet att sparka Lomfors bli känt, skriver fackföreträdaren på nytt till Sandmark och säger att beslutet är ofattbart, att det är omöjligt att begripa hur Sandmark kunnat handla så.
Den här gången tackar inte Sandmark.
Att Sandmark ”förstod precis” vad som låg bakom stämplingarna mot Lomfors – vad menade han med det?
Den 19 januari, nästan på dagen två månader före Sandmarks tvångsförflyttning av Lomfors, talar de båda med varandra om grunderna till intrigerna och slitningarna inom museet. Sandmark kommer in på fackets roll, pekar ut en facklig företrädare som huvudansvarig för förvecklingarna och säger:
Och sedan har de [facken] drivit en kampanj som tog fart under hösten, där man då tar möjligheten att; nu kommer en ny chef [Sandmark själv] som ska på nåt sätt ska sätta sig in i detta. Och nu tar man chansen att försöka liksom bli av med en obekväm chef [Lomfors]. Så tror jag det faktiskt är. Jag tror också att det ligger något i detta som du sammanfattade kring det här med en sort, vad ska man säga, en sorts förföljelse eller vad man kan säga. (Utskrift av bandat samtal)
Sandmark förstod alltså. Visste också vad det var för ”förföljelse” flera fackliga företrädare drev mot Lomfors. Ett God morgon som aldrig besvaras, förtal och skvaller som sprids, hånfulla leenden och gester. Och så anspelningen på Lomfors judiska ursprung, de judiska egenskaper som präglar henne och gör hennes förhållningssätt svårt att stå ut med. Sandmark visste. Han, och personalchefen, hade läst den anmälan om trakasserier som Lomfors skrev och lämnade in för vidare handläggning den 15 oktober 2008.
Sandmark bad Lomfors att ta tillbaka den. Anmälan skulle inte gynna arbetsklimatet. Den skulle göra det svårt för den anlitade konsulten att göra ett bra jobb. Den skulle skapa svårigheter för Lomfors själv. Och Sandmark var, som han sa, rädd om henne.
Sandmark visste, men han valde sida. Valde i konflikten den starkares sida. Så fick Lomfors gå, och knappt hade nyheten kommit ut förrän en av mobbarna, i vittnens närvaro, knäböjde framför den sparkade chefens dörr, himlade med ögonen och tacksam gjorde korstecknet.
Jesús Alcalá
Jurist och författare
kulturen@gt.se
Upp
Gå till förstasidan