Så mycket teater - i alla ändar

LOVE LANE | Samuel Ek | Teater Kurage/ Regi: Birte Niederhaus/ På scenen: Sara Estling & Jarle Hammer/ Scenografi: & kostym: KarinDahlström/ Ljus: Anna Wemmert/ Musik: Gustaf Karlöf

Var sin andfådd monolog och det hela är i gång.
Han berättar om de första dagarna då de träffades: hur han sa att han gillar allt det som hon gillar: tennis, sushi och Robert Redford – fast han tyckte att Robert Redford var en tönt.
Hon om höstdagarna då de träffades, som lyckligtvis var så kalla att hon kunde ha den där kappan som var så mycket snyggare än hennes vanliga jacka...

Ungefär så. Ganska normal nervositet, med andra ord. Men för det unga paret i "Love Lane" är även fortsättningen fylld av ängslan: om att vara trendriktig, designmedveten, omvärldskänslig - de rutar in sin tillvaro i allehanda livsstilsprojekt och uppfinner t o sm  Dagen D, en deadline, för att skynda på sin egen måluppfyllelse.

Samuel Eks pjästext är rapp, galen och poetisk, just det där svårfångade snäppet höjd över vardagsspråkets nivå, där gammaldags undertexter bytts ut mot hyper- eller surrealistiska överdrifter. Sara Estling och Jarle Hammer har bra koll på dessa ängsliga barn av sin tid - eller ska vi säga: unga vuxna av sin samtid.
Men – kanske just för att typerna blivit legio i film och reklam och hotar att standardisera uttrycken – har de utrustats med var sitt emblematiskt tics: hon för upp händerna åt huvudet, till hälften en rörelse för att rätta till frisyren, till hälften en migränavvärjande gest. Han har armen halvt utsträckt åt sidan med handflatan uppåt, lite småfeminint och vekt och samtidigt  bjudande och öppet, som om han ville verka manligt storsint och elegant. Det är som renässansens teaterkostymer, som satt så tajt att de automatiskt påverkade hela karaktären.

Över huvud taget är "Love Lane" en av de mest lyckade helhetskoncept jag sett på länge: från text, personregi och skådespeleri till sceniska förflyttningar och avbrott; det är så underbart musikaliskt att jag bara njuter.
Med hjälp av ljuset åstadkoms en hel dramaturgi: det skapar förtätning och variation i berättelsen. Gustaf Karlöfs musik fungerar på ungefär samma sätt: tunga electronica-beats i scenväxlingarna, loungemusik, ambientklanger och svävande sagopop som understryker, bryter mot, illustrerar eller kommenterar handlingen.
Så mycket teater i alla ändar!

Och så slutar alltihop tvärt, utan upplösning, utan happy end eller slutkatastrof, bara som en slumpartad fade-out! Först tänker jag: nåja, det ÄR svårt att knyta ihop säcken – t o m  Strindberg och Norén har haft problem ibland. Sen slår det mig att även denna gest ut i tomma intet stämmer överens med pjäsens tema: livet som ett ständigt oavslutat projekt.

Alla våra lösningar är provisoriska, t o m våra misslyckanden är delmål på vägen mot något annat och, förmodligen, värre.
Varför skulle då dramatikern sätta punkt?

Kristjan Saag
kulturen@gt.se