Varför var Guldheden inte värt att skydda?

Twingly bloggsök

För några veckor sedan stoppade byggnadsnämnden Bostadsbolagets planerade fasadförändringar av 1950-talsbebyggelsen i tegel i Kyrkbyn på Hisingen.
Något behövde göras åt fasadernas fuktproblem. Men Bostadsbolagets tilläggsisolering med eternitliknande plattor utanpå ansågs förfula och förvanska den skyddsklassade bebyggelsen.
Det gladde mig, men samtidigt blev jag förvånad. Drygt ett år tidigare lyckades jag inte stoppa en likvärdig omdaning av de sex höghusen på Syster Estrids gata på Södra Guldheden.

Södra Guldheden byggdes under början av 1950-talet och räknas sedan 1986 som värdefull miljö enligt 38:e paragrafen i byggnadsstadgan. Området ingår också i Göteborgs stads bevarandeprogram för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse.
Höghusen på Syster Estrids gata (som är uppförda efter samma ritningar som de något lägre höghusen i Kyrkbyn!) har sedan de byggdes varit drabbade av fuktproblem. Men när Bostadsbolaget en gång för alla skulle lösa problemen förefaller ingen kulturskyddande myndighet ha konsulterats.
Ingen förhandsinformation gick heller till de boende om hur fasadförändringarna skulle te sig i färdigt skick. Detta blev dock uppenbart under tiden arbetet med det första höghuset fortskred.

När jag såg de nya och för husen väsensfrämmande fönstren komma på plats under ombyggnationen begav jag mig till Stadsbyggnadskontoret för att studera bygglovsritningarna. Uppgifter om fönsterbyte saknades helt.
När jag konfronterade den ansvarige bygglovsarkitekten Bo Fagerberg om detta rådde han mig att inkomma med en inhibitionsansökan till länsstyrelsen. Inhibition betyder att bygget omgående skall stoppas och att utförda arbeten eventuellt skall återställas.
Detta är en mycket drastisk åtgärd, men var den enda möjliga eftersom ett sedvanligt bygglovsöverklagande skulle ta för lång tid.
Länsjurist Sabine Lagerberg på länsstyrelsen (med hjälp av länsjurist Karin Wall och kulturgeograf Elin Johansson från Samhällsbyggnadsenheten, alla tre utan arkitektutbildning) avslog omgående min ansökan. Motivering: att utseendeskillnaden mot de äldre inåtgående träfönstren “inte nämnvärt påverkar det visuella intrycket”.

När bygget fortskred och fasadmaterialet började komma på plats insåg jag att jag borde sparat på krutet. De nya fönstren är visserligen avvikande, men ingenting i jämförelse med de nya fasader husen nu får.
Med tilläggsisolering och ett dött eternitliknande ytskikt i glassiga kulörer ändrar byggnaderna totalt karaktär och framstår som något av det sämsta man åstadkom under 1970-80-talens tilläggsisoleringar.
En arkitekt specialiserad på äldre bebyggelse hade kunnat hantera fuktproblematiken med större hänsyn till den ursprungliga miljön, till exempel genom att putsa de mest utsatta fasaderna (som man gjort på Norra Guldheden).
När mitt överklagande avslogs sökte jag stöd hos byggnadsantikvarien vid stadsbyggnadskontoret Sören Holmström, dock helt utan gehör. Jag kontaktade även byggnadsantikvarie Karin Nordström vid kulturmiljöenheten vid Göteborgs stadsmuseum med samma klena resultat. Då gick luften ur mina ansträngningar.

När jag nu läser att liknande förändringar inte godkänns för den likvärdiga bebyggelsen i Kyrkbyn undrar jag: varför fungerar inte bygglovsprocessen och kulturskyddet av värdefull bebyggelse i Göteborg? Och var skall man söka ansvaret?
Guldheden är en ovanligt lyckad exponent för efterkrigstidens svenska folkhemsbygge och har rönt stor uppskattning även långt utanför Göteborg för sina arkitektoniska kvaliteter. Därmed kan man förvänta sig en varsam och insiktsfull hantering vid varje bygglovspliktigt ingrepp.

Fuktproblem behöver åtgärdas, men glöm därför inte bort miljöns tidstypiska särart och estetiska kvaliteter – så betydelsefulla för vår trivsel.

Robert Garellick
kulturen@gt.se

Författare till böckerna "Bilden av Göteborg I-II" med fotografier av staden från 1910-1970.