I varje målning finns obegripligt skarpa detaljer
VERNISSAGE I GÅR | LARS LERIN | BORÅS KONSTMUSEUM
Vad är det som gör Lars Lerins akvareller så allmängiltiga? Borås Konstmuseums chef introducerar Lerin som ”den mest folkkäre konstnären sedan Anders Zorn och Carl Larsson” – men hur har han blivit det?
En förklaring är naturligtvis hans drivna teknik, som vem som helst kan bli imponerad av. Att hans motiv är lätta att känna igen och rent av identifiera sig med, är en annan. Trots att Lerins bildvärld är så djupt rotad i det värmländska landskapet så kunde byggnaderna – det öde centrumet, ett stilla bostadsområde byggt på sextiotalet – lika gärna kunnat stå i Skara, Boden eller Biskopsgården.
Båda förklaringarna – igenkänningsfaktorn och det fantastiska handlaget är helt rimliga orsaker till folkets kärlek till Lerin. Men det är någonting som han säger, på tal om skildrandet av det magiska ljuset: att han inte bara vill måla ”det han vet utan också det han ser”. Den hemliga anledningen till att vi dras till Lerins bilder är att han målar det han älskar. Att seendet är en kärlekshistoria och målandet ett försök att nå fram till det älskade.
I varje målning finns minst en detalj som är obegripligt skarp. Mitt i det flödande, rörliga och ibland disiga motivet finns något föremål som nästan skär sig in i ögat. Som väcker det.
Det kan vara en vinkel på ett hus, ett moln, en bit av ett staket. Oftast är det dessutom föremål som jag inte har en aning om vad de heter. Som kanske håller på att försvinna in i glömskan eftersom vi till vardags inte längre behöver dem.
Denna blick för detaljer och föremål kan ses som en slags kulturhistorisk gärning. Lerin dokumenterar och sparar.
I en av de nya serierna av målningar skildrar han hemmets föremål under det charmigt gammeldags namnet ”Lösöre”.
Här finns en lätt melankolisk association till auktionernas spridande av tingen för vinden. Hur ett hems föremål plötsligt inte längre är en helhet större än delarna. Utan bara delar. Lösöre. Detta understryks av att varje bild visar ett föremål – inte en interiör, inte ett sammanhang.
Man kan inte ens kalla det för stillleben, för det finns ingen konstfärdig uppställning. Det är dokumentation av böcker, utsirade guldpläterade ramar, stolar, vaser och en tändsticksask av märket Solstickan.
Detta tror jag att vi kan känna igen oss i – denna kärlek för föremålen och vemodet i att veta att de snart är borta och önskan att hålla kvar en kort stund till. Det gäller ljuset, och den orörda snön, och en stilmöbel, och en vacker hund, och ett blänk i bussens ruta. Först är det här – och sen är det borta.
Kajsa Widegren
kulturen@gt.se
Upp
Gå till förstasidan