Landet Familjen
Ann Petréns skickliga balansakt är värd all beundran, skriver Margareta Sörenson.
Kort före sin bortgång anställer den gamle poeten en kvinna som ska ta hand om hushållet. Framför allt ska hon ta hand om den alkoholiserade poetens tablettmissbrukande hustru. Den nyanställda är ”infödd amerikan”, cheyenneindian, för att vara exakt.
Av alla smarta konstruktionsdrag i Tracy Letts pjäs Familjen är den unga indiankvinnan det listigaste. Hon är alltid där, hon ser allt och förstår allt bortom orden, medan en dysfunktionell familj härjar med ordmassor, anklagelser, hot och böner. Ljudlöst rör hon sig mellan familjemedlemmar och rum i huset. Den ljuvliga äppelkaka eller delikata örtkyckling hon tar ur ugnen är som en bild av en livshållning i balans med människans många och skilda behov, av harmonisk intuition i stället för överrationell individualism.
Anna Wallander suger tyst upp det mystiska och allseende i rollen som Johnna, lika diskret som hon rör sig, lika enkelt skakar hon av sig den amerikanska familjen Westons föraktfulla tillmälen: Pocahonta, mockasinkärring. Den enda som fungerar i denna familj i gungning är hon och därmed understryks att Tracy Lett inte bara skrivit en pjäs proppad med citat och lån från amerikansk dramatik, han har också skrivit en pjäs om Amerika (och Västerlandet) som livsstil och civilisation.
Föräldrar, tre vuxna döttrar, ett barnbarn och mosters familj erbjuder tillsammans en generös provkarta av intolerans, maktfullkomlighet, elakhet, uppror, inställt uppror, skuldkänslor, otrohet, livs-lögner och krampaktigt fasadputsande på projektet familjen. Men där O’Neill och Tennessee Williams har byggt dramatik i Ibsens och Strindbergs anda, har Tracy Letts gått längre. Ett tjechovskt leende mixas med absurdism, fars och sit-com som är andra arv från 1900-talets dramatik och som lagts ovanpå tragiken och gjort Familjen till en studie i tragikomik.
Ann Petrén som den fruktansvärda modern, fullt i klass med Strindbergs-Pelikanens, utför ett fantastiskt balansnummer i sin roll. Ena stunden svajig av sina piller och sluddrande, nästa en rytande demon som säger sanningar, strax en ömklig trasa av eftertankens blekhet, återigen en nyter praktiker som vägrar delta i låtsaslekarna. Det är så skickligt gjort att man måste blinka till ibland: är hon en eller fler? Carina M Johansson som den präktiga äldsta dottern, Henric Holmberg som den hukande svågern, Sven-Åke Gustavsson som den töntiga sheriffen – och så Iwar Wiklander i prologen som den gamle poeten som tröttnat på att leva – det är en rik och rolig ensemble som i Peter Dalles regi vågar bjuda in skrattet, just som det nästan ser ut som lyteskomik.
Går det? Ja, det gör det. Och det är inte att undra på att Letts pjäs snart spelas på andra scener; Dramaten nästa.
Margareta Sörenson
kulturen@gt.se
Upp
Gå till förstasidan