Som vanligt lyssnar ingen på fansen - och jag tvivlar på att det blir sportslig succé

Min första tanke är att det här låter väl bra. Tre halvbra fotbollsklubbar som länge slagits om utrymmet bakom IFK Göteborg. Som byter plats med varandra i allsvenskan och superettan, som jagar samma sponsorer och samma talanger. Äntligen finns nu chansen att på allvar mucka gräl med Sveriges bästa klubbar.
Sen låtsas jag att jag bor i Göteborg och har hållit på Örgryte i hela mitt liv.
Genast går jag till handling. Jag bokar tid för att tatuera in Öis-märket över bröstet, och om sammanslagningen verkligen blir av överväger jag att bojkotta den nya klubben.
Inte bara skulle jag ha svårt att se andra lags fans i ögonen med en FC Gothia-halsduk runt halsen – jag skulle aldrig mer kunna respektera mig själv som supporter.
Jag tänker på min klubbs styrelse och är säker på att kostymerna där vill det bästa. Jag kan förstå dem. Här ser styrelsen en chans att få en rikare förening, och ett lag som äntligen kan nå framgångar på planen.
Men.
Som om det vore därför jag håller på Örgryte.
Så här: varje gång mitt lag spelar vill jag att det ska vinna. Jag drömmer om SM-guld och Europaspel. Men det kommer aldrig att vara viktigare än äran och stoltheten i att få kalla mig ”öisare”.
Vore jag makrill eller geting skulle jag resonera likadant. Jag byter toppmöten i allsvenskan mot ökenmatcher i division 2 sju dagar i veckan, bara jag får ha min identitet kvar.
Orsaken till varför man börjar hålla på ett lag är ofta simpel: En halsduk man får som sjuåring, en cool frisyr som gör många mål, en farsa som är så kär i klubben att det blir givet för dig att också älska den.
Men det som sen händer är inte simpelt. Då uppstår en identitet som skapas i relationen till laget. Du blir öisaren som lutar dig mot anrik
historia och vackert spel. Du blir gaisaren som folk kan trampa på, men som alltid kommer att vara stolt och rock’n’roll. Du blir Häckensupportern som andra fans hånar för att du inte har en egen identitet, och just därför blir det din.

Givetvis är det FC Köpenhamn som är förebilden här. Sammanslagningen av KB och B 1903 skapade Danmarks bästa lag och äventyr i Champions League. Men vet ni, det är skillnad på Köpenhamn och Göteborg.
IFK Göteborg kommer ändå alltid att vara störst i stan. Och vem är Flemming Östergaard i detta sammanhang?
Carl Fhager?
Skämta inte.
Men detta handlar inte bara om stolthet. FC Gothia kan säkert bli ett bra allsvenskt lag om några år. Men bara för att tre klubbar går samman blir det inte tre gånger så bra. Jag tvivlar på att det sportsligt sett skulle bli den succé som kostymfolket hoppas på.
Och vad skulle egentligen drömscenariot vara för FC Gothia? Ett SM-guld om tio år och sen ner till Valencia för att våldtas i kvalet till Champions League?
Räck upp en hand den supporter som tycker att det är värt att offra all tradition och historia för det.

Av Johan Orrenius
johan.orrenius@expressen.se